Dalarna – Ett av mina favoritlandskap

Dalarna är det landskap som vi tillbringade många somrar i när jag var yngre. Vi åkte med vår Morris Minor eller Renault 4 ”Laiban”. Min pappa vinkade alltid åt dem som hade samma bilmärke som vi och jag och min syster tyckte det var pinsamt. Dalarna är ett av mina favoritlandskap mycket tack vare att det är så vacker natur. Vi reste aldrig utomlands med våra föräldrar men det blev härliga bilresor i Sverige. Vi bodde på vandrarhem, i tält eller hos vänner. Jag samlade på ställen som vi hamnade på och när vi kom till ett nytt landskap så köpte jag en landskapssked. 

Bilresorna blev aldrig tråkiga, vi hade alltid god matsäck med oss och stannade ofta där det var vacker utsikt. Vi sjöng ofta i bilen antingen i stämmor eller kanon. Jag har alltid älskat papper och penna och att skriva så jag hade alltid block och penna med mig och jag använder fortfarande gärna penna och papper. På den tiden visste man vilket landskap bilarna kom från eftersom varje landskap hade varsin bokstav. Bilar från Östergötland hade bokstaven E framför siffrorna. En av mina tidsfördriv på våra resor var att skriva ner var bilarna vi mötte kom ifrån. Tävlingen 20 frågor var också en favorit. 

En sommar hyrde vi ett hus och det var så spännande att få bo i någon annans hus som vi inte kände. Familjen hade två barn så Ingela och jag fick varsitt rum. De hade säkert plockat bort saker de var rädda om men vi fick låna de leksaker som var framme och det var häftigt. Vi fantiserade om vilka barnen var och lekte att vi var dem. Vi firade midsommar i Dalarna vid ett par tillfällen och det var väldigt fint med dans, blommor, midsommarstång och folkdräkter. 

1973 var vi med i 5 dagars i orientering i Dalarna. Vi bodde så vackert i Vikarbyn med utsikt över Siljan. Det var ett vackert gammalt timrat korsvirkeshus med kurbitsmålningar inne i huset. Det var flera orienterarfamiljer som bodde i husen runtomkring och vi lekte bl a kurragömma på kvällarna och jag fick flera nya vänner som jag sedan brevväxlade med. 

När jag var i tonåren så åkte vi på en bussresa runt Siljan. Det var tillsammans med mamma, min syster, min moster Barbro, min kusin Åsa och mormor. Då hade jag varit i Dalarna många gånger och återsåg flera av de platserna som jag tycker mycket om.

Vid flera tillfällen på våra resor till Dalarna så hälsade vi på familjen Helsing. Vi lärde känna dem när de bodde i Åtvidaberg. Arne arbetade som frisör och Wivianne var bl a min ledare när jag gick på barngymnastik. De bodde så vackert i Forstäppan mitt ute i skogen och hade flera djur bl a får och katter. De var vegetarianer och jag tyckte om det mesta de bjöd på men det var första gången jag smakade keso. Det såg ut som grädde och jag tog en stor sked men ångrade mig gruvligt för det var inte vad jag hade förväntat mig. Ordentlig som jag var så åt jag upp det men det tog många år innan jag smakade igen. De hade ett piano i vardagsrummet där jag lärde mig spela ”Kom lilla flicka valsa med mig” på deras piano. Det blev nog ganska tjatigt för dem men de bara uppmuntrade mig. Min syster och jag hade väldigt roligt tillsammans med deras flicka Ninnie. Vi har fått kontakt via facebook och jag hoppas att vi kan ses när Coronan är över. 

Mamma som var reumatiker tillbringade 3 veckor på hälsohemmet Tallmogården i Sunnansjö en sommar. Efter dessa tre veckor åkte vi och hämtade henne och det var en fantastisk upplevelse att träffa henne. Min mamma som haft reumatisk värk sedan hon var 22 år var som en ny människa. Hon hade fastat i 2 veckor och sedan ätit vegansk mat i en vecka. Hon berättade själv att hon nästan inte hade någon värk alls. Tyvärr finns det inte kvar som hälsohem längre och det är synd för det var nog många som mådde bättre när de varit där. 

Våra grannar i Åtvidaberg familjen Norsell hade en stuga i Idre och deras väg hette ”Tre björnars väg”. Där var vi och hälsade på flera gånger och min syster som var mer i ålder med deras dotter Elisabeth fick stanna där. När vi hämtade Ingela en gång på sommaren så mötte jag naturen i Idre för första gången och det var kärlek vid första ögonkastet. Sedan har vi varit i Idre med våra barn och åkt skidor. Bl a när Emelie vann en deltävling i Idrestjärnan och fick ta med familjen dit och lite senare med familjen Källstrand. 

Tre ställen som vi besökte som gjorde starka intryck på mig som barn var Erik-Axel Karlfeldts Sjugare by, Carl Larsons Sundborn och Dan Anderssons Luossastugan i Skattlösberg. Vi sjöng mycket visor och läste dikter i min familj och många visor som satt sig är bl a visor gjorda av Dan Anderssons och Erik-Axel Karlfeldts dikter. När jag läste svenska på Komvux så gjorde jag ett specialarbete om Erik-Axel Karlfeldt och det var väldigt roligt när jag fick kontakt med Karlfeldtsamfundet. De blev så glada när en ung människa var intresserad och hälsade mig välkommen. 

En sommar när vi var yngre åkte Dick och jag på semester till Dalarna. Vi åkte runt Siljan och sov i bilen eller tältade. Vi har alltid varit väldigt spontana på våra semesterresor och just den gången hade vi kontakt med våra vänner Anki och Stefan som skulle åka till Öland så vi vände kosan söderut och hamnade där till slut. 

De senaste somrarna har Dick och jag åkt till norra Sverige och Norge med husbilen. Flera av resorna har vi passerat Dalarna. För tre år sedan stannade vi till vid Dan Anderssons Luossastugan. Vi hade turen att vara själva tillsammans med guiden och fick en privat guidning. Han var också trubadur och sjöng några av Dan Anderssons visor. Det var ganska häftigt att kunna sångerna och texterna som jag inte sjungit sedan jag var barn och en av mina favoriter är ”Omkring tiggaren från Luossa”. 

Det lär bli flera turer till Dalarna. Även om jag varit där många gånger så finns det många outforskade delar. 

Arbetskamrater – Backamo förskola

Har tidigare i min blogg skrivit om vänner och hur viktiga de är för mig. Vänner kan man ju välja men det är inte lika lätt med arbetskamrater. Dem får man liksom på köpet när man börjar på en arbetsplats. Jag har haft tur med arbetskamrater under mina 38 år som förskollärare men några arbetsplatser har varit särskilt bra. Vällingklockan i Trollhättan, Trollsländan i Motala, Björkängens förskola i Bankeryd och den arbetsplats jag är på nu dvs Backamo förskola i Bankeryd. 

Jag fick en fråga av en förälder som haft alla sina tre barn hos oss vad hemligheten med Backamo förskola är? Hur vi skapar stämningen så att man alltid känner sig välkommen? (Han hade en chefsposition och skulle börja en ny tjänst på ett annat företag och ville ha lite tips som han kunde ta med sig till sin nya arbetsplats.) Gissa om jag blev förvånad men framförallt glad. Jag började fundera och här är mina tankar.

Ja vad är nu hemligheten med Backamo? Här är min personliga syn på den frågan. För det första fick jag med mig ett gäng härliga kollegor från Björkängens förskola som startade upp Backamo förskola i augusti 2009. Jag trivdes väldigt bra på Björkängen men tycker det är spännande med utmaningar och har aldrig startat upp en ny förskola så det kändes kul att hänga på. Vi kunde tyvärr inte påverka bygget av förskolan men vi hade möjlighet att träffas vid ett flertal tillfällen under våren och diskutera hur vi ville arbeta. Vi bestämde ganska snart att vi inte skulle ge någon dåligt samvete om man är sjuk, hemma för vård av barn eller borta av någon annan anledning. Vi ville inte starta en Ur och Skur förskola men vi ville vara ute mycket i alla väder och även äta ute, både med de stora och de små barnen men på olika nivå förstås. En ren Reggio Emilia förskola var inte heller aktuellt utan vi ville plocka godbitarna från olika pedagogiker.

Första tiden var en kul men också kaotisk period med uppackning av möbler, leksaker och ständiga diskussioner om allt mellan himmel och jord. När vi startade upp i augusti fick vi även några goa kollegor från den tillfälliga avdelningen Cyklamen på Strandängen och de hade barn med sig som blev grunden till vår barngrupp. Sedan följde en tuff höst med många inskolningar och många diskussioner både pedagogiska och praktiska. Men ”Ur kaos kommer något gott”.  

Pedagogerna är förstås grunden för det är de som skapar miljön. Några pedagoger har slutat och några kommit till sedan starten. Det är en positiv och härlig stämning på min arbetsplats och jag känner mig glad när jag går dit. Jag känner mig sedd och möts alltid av ett leende och en hälsning. Vi har roligt och det smittar av sig på barn och föräldrar. Vi är en samling starka personligheter och tycker ibland väldigt olika men vi har samma värdegrund och är ärliga mot varandra. När vi är ”oense” om något så brukar vi reda ut det direkt. Vi tycker att det är viktigt att man får vara olika och att man därigenom lär sig av varandra. Vi har mycket diskussioner, driver det vi tror på men lika ofta lyssnar vi in varandra och kompromissar om någon annan har en bättre idé. 

På hösten är vi noga med att arbeta ihop grupperna så att barnen ska lära känna varandra och känna sig trygga. Vi lägger mycket tid på samarbetsövningar/lekar och namnsånger/lekar. Det är viktigt för barnen med gränssättning men vi tror också på barnen och att de kan. Vi använder oss mycket av positiv förstärkning och uppmärksammar dem när de gör bra saker eller hjälper någon. Vi ger ganska mycket ansvar till barnen och låter dem få uppdrag utifrån ålder. 

En stor del i det hela tror jag är att när det dyker upp problem så försöker vi hitta lösningar. Vi har en grundstruktur men är samtidigt väldigt flexibla och kan snabbt kasta om ifall förutsättningarna förändras, om vi känner att det är något som inte fungerar eller att det fattas pedagoger. Vi ser oss som en helhet och vi hjälps ofta åt över avdelningsgränserna. Alla barn på Backamo är allas barn och vi känner alla barn vid namn. Tillsammans har vi många års erfarenhet och en gedigen kompetens som vi använder oss av. Om det är tufft runt ett barn, en familj eller student så finns det alltid en eller flera kollegor som man kan vända sig till för att få råd. Vi hjälper varandra om någon har det tufft och många av oss har gråtit en skvätt i personalrummet där det alltid finns någon som stöttar och tröstar. 

Tillsammans är vi starka. Tack för att ni finns. 

Dalarna – Ett av mina favoritlandskap

Dalarna är det landskap som vi tillbringade många somrar i när jag var yngre. Vi åkte med vår Morris Minor eller Renault 4 ”Laiban”. Min pappa vinkade alltid åt dem som hade samma bilmärke som vi och jag och min syster tyckte det var pinsamt. Dalarna är ett av mina favoritlandskap mycket tack vare att …

av helenawahlin 4 september, 20214 september, 2021

Långbrottsskolan i Åtvidaberg (1968-1974)

Birgitta Jonsson hette min första lärare som jag hade hela lågstadiet. Hon var ganska sträng men jag älskade henne och det var nog mycket tack vare henne som jag har så positiva minnen från skolan. Jag kommer ihåg att jag var tillbaka och hälsade på henne och var med i klassrummet flera gånger under min …

av helenawahlin 18 april, 202118 april, 2021

Farmor Annie Maria Bengtsson-vackraste flickan i byn Vena, Kättilstad

Jag har naturligt inte lika mycket minnen av min farmor som av min mormor och morfar efter som hon dog först av dem när jag var 9 år. Även om jag ser farmor som ödmjuk och försiktig så är var hon en stark människa som kämpade på. Hon blev änka när min pappa var 16 …

av helenawahlin 9 mars, 2021

Långbrottsskolan i Åtvidaberg (1968-1974)

Birgitta Jonsson hette min första lärare som jag hade hela lågstadiet. Hon var ganska sträng men jag älskade henne och det var nog mycket tack vare henne som jag har så positiva minnen från skolan. Jag kommer ihåg att jag var tillbaka och hälsade på henne och var med i klassrummet flera gånger under min skoltid t om när jag gick på högstadiet. 

Min gymnastiklärare hette Bengt Johansson och han var också sträng, man fick inte säga du till honom utan man fick säga magistern eller ni. Men han var också en lärare som jag tyckte om kanske för att han ville ha ordning och att han också var en av de lärare som gjorde att jag kände mig sedd. Jag såg alltid fram mot att ha gymnastik och Bengt gjorde att jag ville anstränga mig lite extra. Jag tyckte om det mesta vi gjorde som redskapsgymnastik, handboll och friidrott men var helt värdelös på att springa snabbt. Däremot gillade jag att springa långt kanske för att jag sprang orientering på fritiden. Vi fick springa i skogen på en stig vid Eksättersområdet och det gav en frihetskänsla. På mellanstadiet blev jag uttagen till DM i terränglöpning i Borensberg och det var en upplevelse. Skol SM i orientering hör också till erfarenheterna. 

Jag kommer ihåg doften av svett, gamla gråa gympamattor, bockar, plintar, bänkarna som man gick balansgång på, ribbstolarna som man klättrade i och repen och ringarna som vi bl a använde när vi lekte ”Skeppsbrott”. Jag kommer ihåg när vi fick ha uppvisning när läraren skulle sätta betyg på t ex kullerbyttor, handstående nedrullning, eller olika hopp över plinten. Jag älskade det men jag vet en del klasskamrater som mådde väldigt dåligt tyvärr. Jag tyckte så mycket om det att jag gjorde något dumt. När man hade haft mässlingen så fick man med sig ett läkarintyg att man inte fick ha gymnastik på 2 veckor och det tyckte jag var jättehemskt så jag visade aldrig intyget för min gymnastiklärare. När jag sedan blev avslöjad av min mamma så fick jag gå till min gymnastiklärare och visa det och be om ursäkt. Jag kommer ihåg att jag skämdes något enormt.

Vår musiklärare hette Ingrid. Rätt som det var på någon musiklektion så kunde hon peka på mig och säga -”Helena ta ett C” och så fick jag ställa mig upp inför klassen och ta ett C. Jag gjorde det men tyckte det var pinsamt. Sång och musik har alltid varit viktigt i mitt liv. Jag har fått med mig mycket från min morfar och min mamma som var väldigt musikaliska. Jag har spelat lite orgel, piano och gitarr genom åren men tyvärr har jag inte lagt ner tillräckligt med jobb som jag egentligen skulle velat utan sången blev mitt huvudinstrument. Jag har alltid älskat att sjunga och särskilt att sjunga i kör men jag tyckte inte om att sjunga själv. Varje gång det var lucia så bestämde musikfröken att jag skulle sjunga solo. Jag vågade som vanligt inte säga ifrån men kan känna känslan i magen när jag stod där och skulle sjunga själv. Som tur var gick det att gömma sig i dunklet när det bara var tända ljus i luciatåget. 

Kerstin Frank var också en lärare som satt positiva minnen hos mig trots att jag bara hade henne i sjätte klass. Tack vare henne fick jag ett nytt förhållande till engelska och jag lärde mig mer på det året än vad jag lärt mig på hela mellanstadiet. Jag lyssnade mycket på engelska sånger och skrev av dem så gått jag kunde. Jag lyssnade på några ord, stannade skivspelaren, skrev ner och sedan tog jag med texten till Kerstin och hon rättade med uppmuntrande ord. Hon ordnade en brevkompis i England till mig som jag fortfarande har kontakt med. Julie och jag har aldrig träffats men det finns en dröm att det någon gång ska bli av. 

Vi var alltid ute på rasterna och hoppade hopprep, tvist, hage och det fanns varken datorer eller mobiler. Vi räknade med räknesticka som hjälpmedel och det var först på högstadiet som det introducerades miniräknare. När vi kom hem från skolan så hade mamma ofta bakat limpor eller bullar. Det var läxläsning och sedan var det ut och leka med kompisar/grannbarn. Jag hade många goa kompisar men i tredje klass kom en tjej från Nannersbo som hette Marita som blev en av mina bästa vänner och vi följdes åt ända upp på gymnasiet. Många klasskompisar har jag stött på genom åren, särskilt när jag varit i Åtvidaberg och hälsat på mamma och pappa när de levde och det har varit lika roligt varje gång.

Det gick ut ett rykte om att en av mina skolkompisar hade sett ”Vita Damen” uppe på berget ovanför skolan. En långrast så var vi ett stort gäng som med skräckblandad förtjusning gick upp på berget och letade efter henne. Vi såg naturligtvis ingen och fick snopna gå ner till skolan igen. 

Det fanns ett rum på skolan med gamla planscher som användes förr. Det var vackra bilder på djur och natur och fascinerade mig. Ibland fick vaktmästaren hämta någon av planscherna när fröken skulle berätta om något speciellt. I närheten av rektorsexpeditionen fanns ett rum med en stencileringsapparat och texten blev blå och det luktade speciellt från stencilerna. När man skulle skriva ett prov så fick man skriva på papper där frågorna var tryckta med denna blåa text. Åhörardagar var något som förekom och då var det fullt med föräldrar som stod utmed väggarna i klassrummet, mest mammor eftersom många mammor var hemma och tog hand om hushållet på den tiden. Jag var väldigt stolt när min mamma var där. Jag vet att några killar i klassen tyckte att min mamma var snygg och det var hon. Min mamma var hemma tills jag började sjätte klass. Då började hon städa på kvällarna. Hon sydde många av mina kläder tills jag började högstadiet och jag var väldigt stolt för det var ingen annan som hade liknande kläder. 

Vi åt vår lunch i källaren på skolan och det var skyddsrum och det ekade lite läskigt. Som liten var jag väldigt kräsen med mat men i skolan så tyckte jag om det mesta utom bruna bönor. Det var mattanter som la upp maten och man fick inte själv bestämma mängden. Jag vet att jag försökte smyga och slänga bruna bönor en gång men då blev jag påkommen och fick lomma tillbaka och pilla i mig bönorna. 

När jag gick på högstadiet och gymnasiet så gick jag olika barn/ungdomsledarkurser och pappa och jag hade orienteringskurser för barnen på Långbrott. Jag ledde också barngymnastik först som hjälpledare tillsammans med fina Sonya Aital och sedan som ensam ledare. Jag kände mig väldigt hemma i Långbrottsskolans lokaler. jag hade själv gått på barngymnastik i Långbrottskolan innan jag började första klass.

När jag tänker på skoltiden så kan jag känna doften av äpplet James Grieve. Varje morgon när jag gick till skolan så gick jag baklänges första biten över berget och vinkade åt mamma som stod i fönstret i vardagsrummet och vinkade tillbaka. I ryggsäcken hade jag ett James Grieve äpple från trädgården med mig varje dag hela hösten. 

Långbrottsskolan finns inte längre för den revs för några år sedan men när jag åker eller går förbi sköljer många fina minnen över mig. På tomten där vi lekte, höll på med kast med liten boll, hoppade längdhopp och sprang 60 meter där står det nu en relativt nybyggd förskola istället. 

Farmor Annie Maria Bengtsson-vackraste flickan i byn Vena, Kättilstad

Jag har naturligt inte lika mycket minnen av min farmor som av min mormor och morfar efter som hon dog först av dem när jag var 9 år. Även om jag ser farmor som ödmjuk och försiktig så är var hon en stark människa som kämpade på. Hon blev änka när min pappa var 16 år eftersom farfar dog i tbc efter att ha varit sjuk i 10 år. Min pappa och min farmor blev lurade av auktionsförrättaren som sålde deras djur och redskap. När auktionen var färdig gick han i konkurs och de stod utblottade. De flyttade så småningom till en fd gruvarbetarbostad i Malmviken. De levde redan i ett med med naturen och tog med sig sina erfarenheter av odling och självförsörjning. Pappa har berättat att de var så fattiga efter konkursen att de inte hade råd med kött utan levde som vegetarianer. Pappa fick börja arbeta tidigt och efter att han jobbat med att gallra betor och barka slipers började han jobba på Engströms cykel i Åtvidaberg och farmor som redan sydde för att tjäna sitt uppehälle fortsatte med det. Jag är så glad att jag har fått ärva hennes Singer symaskin som är en väldigt vacker möbel. 

Jag upplevde att mIn farmor var en människa som inte ville vara till besvär och gjorde inget större väsen av sig. När jag var mindre så tyckte jag om att spela in sånger, roliga historier och intervjua människor i min närhet på min rullbandsspelare. Jag ställde frågor och höll fram en liten mikrofon. Vi hade mycket sång och musik i vårt barndomshem och pappa, mamma och morfar tyckte även om att berätta roliga historier som jag spelade in. Farmor däremot sa inte så mycket och när jag intervjuade henne en gång och spelade in så sa hon: -Jag är ingen slundig berättare precis.

Hon bodde i det gamla ålderdomshemmet i Åtvidaberg innan Östergården byggdes och där bodde bara äldre människor och bl a några riktiga original. De hade sina egna lägenheter med en vaktmästare som hjälpte till med praktiska göromål. Min farmor var en väldigt fin och vänlig människa med ett slags vemod och jag tänker på henne med värme. Hon hade väldigt varliga och mjuka händer och jag tyckte om när hon kammade mitt hår. Jag tyckte om att sova över hos farmor och när jag gjorde det så släppte hon ut sitt långa gråa hår som hon annars hade i en stram flätad knut. Pappa har berättat att farmor kallades för den vackraste flickan i byn när hon var ung. Om det var farfar som kallade henne det eller om det var vedertaget vet jag inte inte men jag tyckte också att hon var vacker med sina bruna ögon och långa hår. 

Jag älskade att kamma och fläta hennes hår och var väldigt fascinerad av alla hårnålar som hon hade i sin knut. Hon hade långa flanellnattlinnen och det hade jag också som min mamma sytt. Vi läste aftonbön innan jag skulle sova och det var inget konstigt för mig eftersom vi gjorde det även hemma. Hos farmor fick jag också laga kläder som jag fick göra hos mormor. Man slängde inget som gick att laga och vi stoppade strumpor och farmor sydde på sin symaskin. När jag var hos farmor var det inga yviga och vilda lekar utan allt var lugnt och vi var mest inne i hennes lägenhet förutom lite promenader. Hos mormor och morfar var det också lugnt men där var jag och min syster ute i trädgården och lekte av oss emellanåt. Precis som hos mormor och morfar så lärde man sig att uppföra sig och vara artig men det fanns också mycket kärlek. Hos farmor sjöng vi inte men hon berättade sagor och jag kände att hon lyssnade på mig. Jag kommer ihåg att hon hade en vacker brun glasskål med lock där hon bevarade småmynt som jag älskade att räkna.

MIn farmor dog på sin födelsedag 1971 då 78 år gammal. Jag kommer ihåg så starkt när mamma kom och satte sig på sängkanten och berättade vad som hänt. Vi skulle åka till farmor på dagen och gratulera henne men av någon anledning ringde min pappa till henne och fick inget svar. Han åkte då dit och hittade henne, hon hade fått en stroke. Jag var som sagt 9 år och det var min första begravning. Efter begravningen var vi i församlingshemmet. Jag låste in mig på toaletten och grät, inte bara för att jag saknade farmor utan för att alla var så glada. Ingen hade talat om för mig vad som händer efter en begravning. Nu många begravningar senare så känns det väldigt fint när man samlas efter begravningen och hyllar den som gått bort och berättar fina minnen.

När min mamma dog år 2000 fick vi frågan om vi ville använda farmors grav. Jag hade aldrig hört talas om det och det kändes först lite egendomligt men vid närmare eftertanke så kändes det väldigt fint eftersom farmors grav då fick vara kvar. Farmors namn står på baksidan av gravstenen och mammas och nu även pappas namn står på framsidan. Det känns väldigt fint att vårt första barnbarn Selma har fått namnet Annie som andra namn. Emelie har Maria som andra namn både efter min farmor Annie Maria och efter Dicks mormor Elna Maria.

Är så tacksam över allt jag fick uppleva i min barndom tillsammans med farmor och lära mig av hennes klokskap.

Min mormor Agnes och morfar Nils

När jag i efterhand ser tillbaka på min mormor så ser jag en stark, bestämd men samtidigt en varm, kärleksfull kvinna, duktig matmor och en förebild. Morfar var stor, kraftig och bestämd men med glimten i ögat och också han full av kärlek. Han var väldigt musikalisk, sjöng visor, spelade munspel, mandolin och berättade historier. Vår mamma var sjuk ganska mycket i bl a reumatism och giftstruma så jag och min syster var ganska ofta hos dem men fick även hjälp av vår moster Barbro. Mormor och morfar ville ha ordning och de lärde mig att man skulle göra rätt för sig, vara ordentlig och hederlig och inte någon ”slarver” som de sa. Jag skulle aldrig få för mig att kasta skräp och inte heller att gå in med skor hos någon men det har jag ju även från mina föräldrar. Morfar krattade grusgången framför huset när det skulle komma gäster och då fick man inte gå där han krattat utan bara på gången. Min syster och jag skulle aldrig för vårt liv få för oss att gå där han krattat. 

När min storasyster Ingela var yngre så var mormor och morfar lantbrukare och bodde i Gärdserum söder om Åtvidaberg men jag var för liten för att komma ihåg så mycket förutom att jag tyckte att det luktade illa i ladugården. De flesta minnena från min barndom med mormor och morfar utspelade sig i deras hus i Berg utanför Åtvidaberg. Jag hade några kompisar i Berg och en av dem hette Carola. Jag sprang ofta dit och frågade om hon ville leka. Det var hennes cykel som jag lärde mig cykla på med mycket blod, svett, tårar och envishet. Något som lockade också var att mormor och morfar hade en katt som hette Pärla och hon fick flera omgångar med kattungar som Ingela och jag älskade att leka med. Det fanns ett litet berg på tomten och jag älskade att klättra upp dit och titta på utsikten. Mitt på berget fanns det en liten inbuktning likt en soffa som man kunde sitta på. Dit upp tog jag ofta med min docka och ibland mormors hemgjorda saft och hembakade bullar.

Huset bredvid mormor och morfar hette Söderlunda och mormor var vaktmästare och hade nycklarna dit. De kallade det för ”terapin” och dit fick jag ibland följa med mormor. I Söderlunda samlades mest kvinnor som stickade, virkade, gjorde grytlappar och pyssel av olika slag. Emellanåt kom det en präst och höll gudstjänster. När mormor och morfar flyttade till Berg åkte vi ibland på utflykter med vår bil eftersom de inte hade körkort. Det var matsäck med kaffe, mackor och kakor eller bullar. De berättade om var de bott och hur det var att leva på den tiden. Berättelser som Dick sedan skrivit ner i samband med släktforskningen. När morfar slutade som lantbrukare började han arbeta på Örsättersfabriken. Han trivdes och var så lycklig över att han fick bestämda arbetstider och arbetskamrater. Han åkte moped till och från jobbet och hade med matsäck som bestod av en termos med kaffe och smörgåsar inslagna i smörpapper som förvarades i en brun unikabox.

När jag själv kom i klimakteriet så förstod jag att mormor hade problem med vallningar även om hon inte sa något om det. Rätt som det var när vi stod och lagade mat så kunde hon öppna dörren och gå ut och ställa sig på farstutrappan och stå där en stund även om det var mitt i vintern. Varken mormor eller morfar var några som ojade eller beklagade sig. De var stolta bönder uti fingerspetsarna och mormor hade ”smehänder” som hon sa dvs hon kunde ta i varma grytor med händerna eller med bara ett tunt förkläde emellan. De hade en vedspis i köket som jag var väldigt fascinerad av samtidigt som jag tyckte den var lite läskig. Mormor lagade fantastiskt god mat och i hennes kök lärde jag mig att steka pannkakor, att baka bröd, göra grytor och soppor från grunden och hon hade ett enormt tålamod. Det jag lärde mig hos mormor fick jag sedan fortsätta att praktisera hemma i vårt kök. När jag bakar går jag oftast efter recept men när jag lagar mat gillar jag att experimentera. På släktkalasen var det 7 sorters kakor, hemmagjord saft, sylt, gelé, söndagsstek och efterrätt på söndagar med t ex konserverade päron med grädde. Köket var den givna samlingsplatsen både hos mormor och morfar och i mitt föräldrahem och jag trivs fortfarande att samlas vid köksbordet. Morfar hade sin ”vebod” där han högg ved och lagade saker som hade gått sönder. Mormor drack kaffe på fat med en sockerbit i munsgipan och morfar hällde salt på smöret på mackan innan han åt. Jularna hos mormor och morfar var något alldeles extra med allt vad det innebar. 

Mormor hade ofta förkläde, det var bara när hon skulle vara fin som hon tog av det, det är så jag minns henne i alla fall. När mormor skulle vara fin hade hon ofta hatt. Jag har sparat några av hattarna och en av dem har jag använt när jag spelat teater på jobbet och föreställt Prussiluskan. När morfar var fin så hade han finbyxor, väst, kavaj och slips och hatt förstås. Till vardags hade han ofta keps. Mormor hade varit med om en olycka i ladugården när hon var yngre så på ena handen var det bara tummen som var hel. Pekfingret var halvt och de andra borta helt. Min moster har berättat att min mamma stickade fingervantar till mormor med kortare fingrar som passade till hennes hand. 

Trots att mormor hade arbetat i lantbruk och jobbat hårt så hade hon väldigt fin och rak hållning. Jag kommer ihåg jag att fick träna på min hållning genom att gå med en bok på huvudet. Det var inget tvång utan blev en kul grej. Återvinning var inget ord som användes men det var återvinning i allra högsta grad både där och i vårt föräldrahem. Man kastade inget i onödan utan lagade när något gick sönder. Trots att mormor inte hade alla fingrar så var det hon som lärde mig att sy olika fina stygn, sticka, virka och stoppa strumpor. Sedan tränade jag hemma hos mamma och fick mycket hjälp där också. Mormor hade en vävstol som fyllde ett helt rum och där vävde hon trasmattor, dukar och handdukar. Det var morfar som klippte mig när jag var liten. Sista gången han klippte mig så blev det lite jobbigt för när jag tittade mig i spegeln så var håret kortare på ena sidan och när han klippte på den sidan som var längst så blev det kortare där också så han fick klippa fler gånger innan det blev jämnt. Jag kommer ihåg känslan än i dag men jag vågade inte säga det till morfar utan jag sa det till mamma när jag kom hem att morfar inte fick klippa mig mer.

Jag har alltid älskat sagor och böcker och det grundades i tidig barndom. Morfar hette ju Nils Karlsson och jag tog med mig boken ”Nils Karlsson Pyssling” till honom och han skrattade gott åt titeln. Boken fick stanna där och vi läste den med jämna mellanrum. Hos mormor och morfar tittade vi på svartvita filmer med bl a Thor Moden, John Botvid och Edvin Adolfsson. Om jag kommer ihåg rätt så var det på tisdagseftermiddagarna. Det är lite skillnad mot idag när man kan titta på TV dygnet runt om man vill.

Det var mycket sång och musik i mitt hem sedan jag var liten och det var det också hos mormor och morfar. Morfar var som sagt väldigt musikalisk och sjöng och spelade på gehör. Han spelade ofta munspel och han lärde mig bl a spela ”Johan på snippen”. Det har funnits med en tro sedan jag var liten och vi läste alltid aftonbön när jag skulle sova. När morfar låg för döden i cancer så vårdade mormor honom hemma i vardagsrummet och han låg och sjöng och nynnade för sig själv. Det var lite skrämmande men också väldigt fint för morfar sa att han inte var rädd för att dö. När morfar dog så kom det en liten talgoxe ofta och knackade på mormors köksfönster och varje gång så flög han sedan runt huset och fick mat vid farstutrappan. Vi kallade honom för ”Lille Pip” och sa att det var en hälsning från morfar. Mormor sålde huset så småningom i Berg och flyttade till en fin lägenhet på Smällgatan i Åtvidaberg. Hon var så stolt över sin lägenhet och glad för att hon kunde gå till affären och handla. 

När jag var au-pair i Schweiz 1980 så ringde min mormor till mig en kväll men tyvärr var jag inte hemma utan hon pratade med Martin som var pappan i familjen och sa att jag skulle ringa en annan dag. Hon satt sig ner och skrev ett brev istället som hon skickade iväg. Någon dag senare fick jag det tråkiga beskedet att mormor dött i en hjärtinfarkt. Brevet som mormor skrivit kom dagen därpå och kändes väldigt märkligt men samtidigt väldigt fint.

Det är fantastiskt med doftminnen och att de kan vara så starka så lång tid efteråt.En gång när jag letade efter hudkräm i en affär och luktade på doftprover så fick jag ett doftminne från mormor och morfar och det var Oil of Olay. Jag tänkte ju inte på det som liten men det var doften av mormor. Är så tacksam över allt jag fick uppleva i min barndom tillsammans med mormor och morfar och lära mig av deras klokskap. 

Omberg

Omberg ligger mig varmt om hjärtat och har fascinerat mig ända sedan jag var liten. Ni som följt mig från början på min blogg vet att jag älskar att vara högt uppe och blicka ut över landskapet runtomkring. Det ger mig en härlig frihetskänsla. Från Hjässan som är högsta punkten ut över Östgötaslätten och Västra väggar ut över Vättern är utsikten magisk i alla väderlekar.

Det som är mest fascinerande är att Omberg kläs i olika skepnader beroende på vilken årstid det är. Vinter förstås med snö när det är snö. Våren och sommaren med grönskan från träden, olika  perioder med blommor som vit/blåsippor, gullvivor, orkidéer. Hösten med så otroligt vackra färger så det nästan ser ut som berget brinner när solen lyser på bladverket. 

Under min barndom tillbringades semestrarna i Sverige och några gånger i Norge och jag har upplevt många campingplatser och vandrarhem runtom i Sverige och Norge. Omberg var ett givet utflyktsmål med min familj minst en gång om året och även dess omgivningar som Alvastra och Rökstenen. 

I tredje klass på Långbrottsskolan i Åtvidaberg åkte vi med vår lärare Birgitta Jonsson till Rökstenen, Alvastra klosterruin och Omberg. Jag fascinerades av att Omberg är en Horst och Vättern en gravsänka. Den skolresan gjorde ett starkt intryck på mig som älskar natur, historia och geografi. 

Jag är ju inte känd för att vara någon coctailmänniska utan jag bestämde att fira min 40 årsdag ute i naturen och valde ett av mina favoritställen på jorden nämligen Omberg. Vi samlades på Hjässatorget med promenad upp till Hjässan där vi fikade, tittade på utsikten och hade allmänt trevligt. Vi fortsatte därefter ner till Stocklycke ängar där vi åt lunch och barnen lekte. En fantastisk dag med fina vänner, vackert väder och ett härligt minne för livet.

Med mina vänner ”Benstärkarna” från Motala har jag vandrat Ellen Keys leden vid flera tillfällen och det kan rekommenderas. Den är ca 6 km och alldeles lagom för några timmars vandring med några stopp för fika och matsäck. Vid ett tillfälle följde jag med Åse Wännerstam på en guidad vandring från Ombergs turisthotell där vi fick med en väldigt god matsäck. Turen gick sedan från Alvastra klosterruin och över delar av Omberg med avslut vid Ellen Keys strand. Åse är en fantastisk guide och man kan boka olika inriktningar beroende på vad man är intresserad av. Jag fick två av mina favoritämnen som är historia och läkeväxter. En härlig dag tillsammans med likasinnade som jag lever på länge. 

Nu när vi har husbil så åker vi till Omberg ett par gånger varje år. Sommaren 2020 när många hade  semester i Sverige var det nästan fullt på alla parkeringsplatser och då övernattade vi vid Tåkern eller i Borghamn i samband med våra Ombergsturer. 

Om ni aldrig varit på Omberg så kan jag verkligen rekommendera ett besök. Det är ett fantastiskt ställe att åka själv, med familjen, eller träffa vänner för en promenad och få vacker natur på köpet. Tycker man om historia finns det mycket att läsa om bl a Ombergs tre borgar. Det är otroligt vacker natur med dess växter och djurliv och med olika naturreservat. Är man dessutom intresserad av sagor och sägner så finns det mycket att läsa om Sagodrottningen Omma, jättar, troll och andra väsen som sägs finnas eller har funnits på Omberg. 

Eksätersvägen 9 – Mitt barndomshem på ”fel sida av järnvägen”

Mitt barndomshem har varit min trygghet sedan jag föddes trots att jag flyttade därifrån när jag var 18 år. Jag åkte då till Schweiz för att jag jobba som Au-pair i ett år. När jag kom hem därifrån flyttade Dick och jag till Norrköping för att jag började läsa till förskollärare. Vi har flyttat några gånger sedan dess men har alltid varit i Åtvid med jämna mellanrum och jag har alltid känt mig hemma när jag kommit dit. Åtvid är där jag känner att jag har mina rötter och är en stor del av mitt liv även som vuxen.  Att vi bodde på fel sida av järnvägen som vi fick höra sedan vi var små har jag aldrig brytt mig om. Snarare att jag är uppvuxen på rätt sida om järnvägen eftersom det var mitt hem och jag alltid har trivts där. 

Några starka minnen från huset var att vi hade en gammal tramporgel som jag spelade på så fort jag var tillräckligt lång så jag räckte ner med fötterna till tramporna. De gånger när expansionskärlet på vinden var överhettat och började koka så sprang jag runt med skräckblandad förtjusning och drog på alla elementen för fullt. När vi låst oss ute och sovrumsfönstret på övervåningen ofta stod på glänt så tog jag som uppgift att klättra uppför stegen, in genom fönstret och öppnade ytterdörren inifrån. När vi skulle sova var det alltid med en godnattsaga, en berättelse om när mamma eller pappa var små och en aftonbön. I källaren hade vi ett rum med egen toalett och det rummet hyrdes ut när vi var små till olika personer bl a vår moster Barbro. När Ingela blev tonåring fick hon flytta ner dit och när hon flyttade hemifrån var det min tur. Det var mysigt och kändes som en egen liten lägenhet. Jag fick välja tapeter och det blev bruna tapeter med stora vita blommor och jag tyckte det var jättefint. Det är inga tapeter jag skulle valt idag kan jag ärligt säga.  

När vi var små hade vi lekkamrater på gatan, både killar och tjejer och vi lekte ”Halli, hallå låt bollen gå”, ”Kurragömma”, ”Röda, vita rosen”, byggde mycket kojor i skogen, åkte pulka från berget och vi hade också ett hemligt ställe, en liten göl i Håcklaskogen där vi åkte skridskor på vintern. Vi smög dit så inte barnen från Metallvägen skulle se oss. Jag var yngst men de andra var snälla och lät mig vara med när jag hade växt till mig lite. När jag började ”Lekis” och sedan skolan så fick jag lekkamrater runt om bl a på Smällgatan och Höjdvägen som ofta följde med hem. Mamma var hemma tills jag började 6:e klass och det fanns hembakat bröd till mackor eller bullar med mjölk när man kom hem från skolan. Efter mellanmålet var det läxläsning och sedan fick jag leka med mina kompisar. Mamma hade en dröm som ung att bli lärare men det blev aldrig av att hon läste vidare. (Mamma var sjuk i perioder med ledgångsreumatism och giftstruma och då fick vi hjälp av vår moster Barbro, mormor och även av hemsamarit.) Både pappa och mamma var väldigt allmänbildade och nyfikenheten för kunskap väcktes tidigt och det gjorde nog sitt till att jag alltid älskat skolan. 

Att jag är uppvuxen i en orienterarfamilj är jag väldigt tacksam för eftersom det har lärt mig väldigt mycket om naturen. Att sedan naturen låg inpå husknuten med Håcklaskogen som kändes  oändlig när man var liten var en bonus. Jag är uppvuxen med värdet av att odla och ta hand om det naturen gav. Både jag och min syster uppskattade att hjälpa till men kanske ännu mer när vi fick uppleva allt från potatis, morötter, kålrötter, frukt, bär, kantareller, hemmagjord sylt, saft, som vi var självförsörjande på året runt. Vi hade hemliga ställen i skogen där vi plockade kantareller och hjortron. Vi groddade och jag har fortfarande kvar min ”GroddJonas” som jag groddar i både hemma och med barnen på jobbet. Vår favoritsysselsättning var väl inte att rensa ogräs men det ingick också i sysslorna på Eksätersvägen 9 och vi ifrågasatte det inte. Det var teamwork i allra högsta grad och hela familjen drog sitt strå till stacken. Jag kan lugnt säga att jag är uppvuxen på hemmagjord lingonsylt som vi åt till de flesta maträtter. Det plockades och odlades inte bara för eget bruk utan mamma och pappa var givmilda och gav även bort till grannar, släktingar och vänner.

När barnbarnen kom på besök på Eksätersvägen släppte mamma och pappa allt och ägnade sig åt dem. Det var allt från skogsutflykter med eller utan karta, fisketurer, grottletning, svamp eller bärplockning, sång, musik, dans, utklädning eller sagoberättande. Sådant som de gav mig och min syster när vi växte upp.

Mamma dog alldeles för ung för drygt 20 år sedan och vi var med henne den sista tiden innan hon dog i den hemska sjukdomen ALS. Musiken som var så viktig för henne fanns med ända in i det sista och jag sjöng för henne som hon gjorde för mig genom åren. Hon hade absolut gehör och pappa skojade om att han var absolut tondöv. Det stämde nog ganska bra, han tyckte om att lyssna på sång och musik men utövade det aldrig själv. Jag hade ynnesten att få vara med när pappa gick bort och och det var en fin och stilla stund. Han sa att han var färdig och att han hade levt ett långt och rikt liv och det är inte alla förunnat. Pappa hade en dröm att få bo kvar i huset hela livet och det känns bra att han fick det. Sedan började min och min systers stora arbete att gå igenom vårt föräldrahem med allt vad det innebar med papper, böcker, pärmar, brev och flera rum fulla med tidskrifterna Skogssport och Ciceronen och pappas alla kartor från hans orienteringstävlingar sedan 1940-talet, arbetet runt Östgötaleden, Åtvidabergs historia, guidningar, Frisksportarna, idrottsföreningen ÅIF, Skogskarlarnas klubb, Föreläsningsföreningen, orienteringsklubben Ekens historia och reumatikerföreningen. 

Här fanns hela vår barndom dokumenterad med fotografier och filmer. Många minnen från mamma fanns också kvar med recept, noter, mönster, en mandolin. Hon var väldigt kreativ och sjöng, spelade, var en riktig matmor och bakade, lagade mat från grunden och sydde mina och min systers kläder. Även minnen från vår farmor, farfar, mormor och morfar fanns kvar. Det var ett fint sätt att få sörja och få bearbeta sorgen genom att gå igenom allt och tömma vårt föräldrahem. Vi skrattade och grät om vartannat och påminde varandra om olika minnen. Jag var också själv i huset en vecka och det var också fint. Jag sorterade fotografier och läste igenom papper och brev, var i min barndoms skogar varje dag, och var ute och gick själv eller med släktingar och vänner. Våra familjer har också hjälpt till att röja i huset och med andra praktiska saker. 

Pappa var med och byggde huset och det stod färdigt 1959. Det var mycket kärlek och omtanke i vårt hem och jag vet att alla som kom och hälsade på kände sig väldigt välkomna. Både mamma och pappa hade humor och vi skrattade mycket men vi var också med om mycket sorg genom åren som vi tillsammans tog oss igenom. Mamma och pappa lärde mig och min syster att vara tacksamma för det vi har, att göra rätt för oss, alla människors lika värde och att aldrig ge upp. Dagen vi lämnade över nycklarna tog vi en sväng upp på berget och till stenen där jag suttit många gånger och tittat ut över bygden och filosoferat. Min syster och jag har våra liv i Valdemarsvik respektve Bankeryd men huset på Eksätersvägen 9 kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan. Våra barn och våra äkta hälfter har också många fina minnen härifrån. Jag och min syster lämnar över vårt kära föräldrahem till Simon Rask och vet att han kommer att ta väl hand om det. 

 

Campingliv

Tjusningen med campingliv enligt mig är att man kommer nära naturen, man är ute mer och kan vara mer spontan och se olika platser utan att behöva boka upp något i förväg. Dick har tillbringat sina barndoms somrar i tält och husvagn i Sverige och Norge och jag i tält och på vandrarhem i Sverige och Norge och för oss kändes det rätt med en husvagn. Första gångerna vi var ute tillsammans med husvagn innan barnen fanns var med svärmor och svärfar i deras husvagn. Vi tillbringade några somrar vid Bodaviken norr om Norrköping, Tyrislöt i St Annas skärgård och Stensö camping i Kalmar. Det enda var att svärfar snarkade väldigt högt men det var första gången i mitt liv som jag lärde mig använda öronproppar så då kändes det ok.

När Christoffer var liten så tältade vi en del och sov i vårt lilla tvåmannatält som vi haft med oss när vi tåg- och båtluffat i Europa och flygluffat runt om i världen innan barnen fanns. Sista gången vi sov alla tre i tältet var på Öland när Christoffer var 6 år. Han var ganska rörlig när han sov så på morgonen när jag vaknade så hittade jag Dick sovandes i bilen i stället. Då insåg vi att det var dags att skaffa ett större tält eller husvagn och det blev en liten husvagn. Sommarstuga var inget alternativ för oss eftersom vi tycker om att se nya platser. Det är så smidigt att ha med sig sin husvagn eller husbil med både sängar, kläder, cyklar och mat.

Både Christoffer och Emelie tyckte om husvagnslivet så vi var ofta borta 3-4 veckor på sommaren och även en del helger vår och höst. Det ingick olika uppgifter för alla i familjen som att fälla ner och upp stödbenen, sätta upp och ta ner förtältet, diska och tömma sopor. Christoffer hade ofta med sig någon kompis t ex kusinerna Jimmy eller Joakim eller kompisen Tomas men mest var det Marcus som blev som en extra familjemedlem. När Emelie var ett år och vi flyttade till Bankeryd köpte vi en lite större husvagn. Första natten i den husvagnen var på gatan utanför vårt hus i Bankeryd för att våra möbler anlände först dagen därpå. Sedan när Emelie blev lite äldre var det hennes tur att ta med kompisar bl a Ellen, Nathalie, Anna eller Elin. Även när vi hade skaffat husvagn så var vi ibland ute och tältade och paddlade eller åkte på dagsutflykter med matsäck.

Vi har alltid haft cyklar med oss på semestern och det gav oss en skön frihetskänsla och även barnens kompisar hade med sig cyklar. Var vi än har rest på semestrarna så har vi cyklat och sett oss omkring. Något annat som var tradition varje sommar var att åka till Liseberg antingen själva eller med vänner. Om vi hade husvagnen med oss var man tvungen att vara där tidigt för att få plats på parkeringen. Hela familjen älskade den dagen och vi var alltid där från att de öppnade till de stängde.

Vi har ju bott på några olika platser men vi brukar ofta starta semestern med att hälsa på släkten i Östergötland. Ett stadigt mål har varit Ramsdal i St Annas skärgård där Dicks syster Lena med familj har en stuga och där både vi och barnen trivs och alltid känner oss välkomna och där har även min sida av släkten varit välkomna. Sedan har vi åkt runt och tittat på nya platser och även passat på att hälsa på vänner. Ibland har vi bestämt träff med vänner och campat tillsammans någonstans i Sverige. Det har blivit besök vid många ruiner, slott, kyrkor och särskilt kyrkogårdar och gamla släktgårdar i släktforskningssyfte. När Christoffer tävlade i mountainbike så blev det mountainbike SM några semestrar och när Emelie tävlade i sång så blev det sångtävlingar på olika platser. Jag ser tillbaka på många fina somrar när vi åkte runt med husvagnen och hoppas och tror att barnen också fått med sig fina minnen. Det var extra mysigt när det regnade och man kröp ihop i husvagnen och pratade, läste och spelade kort eller spel.

När barnen flyttat hemifrån och inte åkte med på semester längre så sålde vi husvagnen. Vi var utan husvagn i två år men så fick vi tips om en husbil som var till salu och vi blev så förtjusta i den så vi köpte den. Det var en lyckträff och vi är väldigt nöjda och nu är det femte sommaren vi åker runt med den. Husvagn passade väldigt bra när barnen bodde hemma men nu känns det väldigt bra med husbil när det bara är vi två.

Vår andra sommar med husbil följde vi med Anna och Roger till Moseldalen och en bit in i Frankrike. Det var väldigt rofyllt att både åka, gå och cykla utmed floden Mosel och det fanns bra ställplatser. I Frankrike är det väldigt smidigt för när man betalat för något som heter ”France passion” så får man stå gratis på vingårdar, krukmakeri, hos bönder eller konstnärer. De vill gärna att man hälsar när man kommer och säger hej då när man åker och man får gärna handla av dem men det är inget tvång.

Vi har blivit väldigt förtjusta i norra Norge och norra Sverige och i år var det tredje sommaren som vi åkte norrut. Vi älskar att vara ute i naturen och fotografera och stannar ofta och naturcampar och man kan komma väldigt nära naturen om man själv vill. På Facebook finns det olika grupper där man kan få bra tips ang ställplatser och annat fint att se på. När jag var liten så vinkade pappa åt alla som hade samma bilmärke som vi och då skämdes jag och min syster men nu vinkar Dick och jag åt alla med husbil.

 

 

Julen

Tanken på julen för med sig många positiva minnen för mig och jag känner mig som liten igen (förutom när jag tittar mig i spegeln förstås). När jag var liten firade vi ofta jularna hos mormor och morfar i Berg, på landet utanför Åtvidaberg. Min farmor Annie var också med, hon var änka sedan många år. (Min farfar har jag tyvärr aldrig träffat för han dog i tuberkulos när min pappa var 16 år). Några jular var vi även hos min moster Barbro, morbror Per-Olof och min kusin Åsa. De senaste jularna när jag bodde hemma var vi i mitt föräldrahem. Det var inget överflöd men det innehöll god mat, julklappar och gran och spel, mycket sång och musik och snö förstås. Det var säkert inte alltid snö men det känns så när man tänker tillbaka. 

Maten var viktig för min mamma och min mormor. Det var förutom ”vanlig” julmat med Jansson, skinka, köttbullar, prinskorv, kakor och bakverk, egna marsipanfigurer och julgodis, hemmagjord leverpastej och egen stoppad julkorv. Tyckte ärligt att det var lite kladdigt och läskigt att stoppa korv när jag var liten men är samtidigt så tacksam att jag fick uppleva det i min barndom. För mig har det ändå inte varit maten som har varit det centrala för utan det viktigaste har varit att träffas och gemenskapen runtomkring när man lagade och åt maten.

När jag var liten åt jag väldigt dåligt under några år. En jul kommer jag ihåg att jag tog en köttbulle, en prinskorv, en inlagd gurka och en inlagd rödbeta och så delade jag dem i fyra delar och tog en fjärdedel av varje sort på en gaffel och åt det i en munsbit. Det blev alltså fyra munsbitar och till det drack jag lite julmust. Något år senare åt jag mest mammas hembakta bröd med skinka och mormors hemmagjorda blandning av coctailfrukt, grädde och majonnäs ovanpå. Dopp i grytan var viktigt i min familj men jag har aldrig förstått tjusningen med det. När jag blev lite äldre åt jag förstås mer och det blev alltmer grönsaker och olika sallader. Annars är mina favoriter förutom grönsaker Janssons frestelse, sill, lax. 

Vi hade som sagt inget överflöd i vår barndom men det gick heller ingen nöd på oss. Jag och min syster lärde oss andra värden i livet än att alltid få det man ville ha och att uppskatta när man någon gång fick det man önskade sig och det är jag väldigt tacksam för idag. Ingela och jag gjorde ofta våra egna spel och leksaker och även de saker som vi gav bort i julklapp. Jag vet inte alltid om våra släktingar uppskattade det de fick men de höll god min och tackade så hjärtligt. 

Sedan våra barn kom till världen så firade vi några jular i Norrköping hos farmor och farfar och några år hos oss i Motala när Christoffer var liten men mest hos Dicks syster Lena i Norrköping. Hon har på ett fantastiskt sett upplåtit sitt hem för både min och Dicks släkt genom åren och även hennes man Ingemar när han levde. Det har varit härliga och minnesvärda jular med mycket god mat och många härliga människor, musikquiz och julklappslek som barnens kusin Johan organiserade. 

En jul som har fastnat allra starkast i minnet är julen 1999. Då hade mamma en sista önskan och det var att få fira jul hemma med pappa, mig, min syster och våra familjer. Mamma som hade ALS var på den Palliativa avdelningen på Sjukhemmet i Åtvidaberg. Hon var då så förlamad att hon inte längre kunde prata och bara förmedla sig knapphändigt med sin kommunikator men hon förmedlade så många kramar och så mycket kärlek till oss och barnen så det räckte och blev över. Hon kom med rullstol i sjuktaxi och det blev en fin och stilla jul för vi visste alla att det var hennes sista. Hon uppbådade alla sina krafter och dog sedan den 18 januari år 2000.

Även julen 2014 då vi firade julafton hos farfar på Östergården. Vi tog med oss julmat och personalen var så gulliga så de upplät sitt personalrum till oss så vi kunde fira med farfar och äta vår julmat och dela ut julklappar. Det blev en väldigt fin stund för han orkade inte så länge. När han behövde gå och lägga sig tog vi med oss min pappa Allan och följde med Lena och Johan till Norrköping. 

När barnen var små så gjorde vi det som hörde julen till. Bakade lussekatter, pepparkakor, gjorde julgodis och pepparkakshus och skrev julkort. Dekorerade med tomtar, klädde julgran, satte upp julstjärnor och ljusstakar men försökte göra det utan att stressa. Båda barnen har älskat julgranen och och ljusen och ett år när Christoffer var liten hade vi vår plastgran kvar till februari. Emelie och Christoffer tyckte det var roligt och deras ögon glittrade och förhoppningsvis har de fått med sig positiva minnen. Jag tycker om mörkret men älskar samtidigt att tända ljus, stjärnor och ljusstakar och det tillsammans med gemenskapen när man träffas och umgås med nära och kära är det viktigaste för mig. 

Min passion för cykling

Ända sedan jag var liten och lärde mig cykla har jag älskat det. Jag lärde mig cykla på en liten grusväg hos min mormor och morfar i Berg där de bodde på landet utanför Åtvidaberg. Jag lånade min lekkamrat Carolas röda cykel och det blev många vurpor och uppskavda knän innan det lyckades. Känslan när jag cyklade på riktigt glömmer jag aldrig. När jag var 6 år fick jag min första riktiga cykel och den var vit. Den var väldigt stor så den fick jag växa i. Nästa cykel var en blå sk minicykel som fick hänga med några år. Kommer inte ihåg min nästa cykel för jag borde haft en till innan jag köpte mig en cykel på högstadiet för mina egna pengar som jag tjänat när jag sålde jultidningar. Den var orange, 3 växlad och den höll i många år. Som vuxen köpte jag mig en racercykel och Dick köpte en likadan, den fick hänga med ett tag både till Trollhättan och Motala men det var aldrig någon favorit. 

När vi flyttade till Motala hittade jag farmors gamla cykel utan växlar hemma hos mamma och pappa som jag tog över. Det var en gammal Gripen med högt styre och ballongdäck. När vi sedan flyttade till Bankeryd med alla backar så köpte jag mig en 7 växlad röd Crescent med bekväm gelésadel. Den kom jag att cykla väldigt mycket på och den fick hänga med på mina tidiga helgcykelturer både med och utan övriga familjen. 

En av de finaste semesterminnena var när vi cyklade utmed Göta kanal. Vi startade i Motala och tog med cyklarna på båt över Boren. Sedan följde vi Göta kanal och Roxen och Göta kanal igen. Vi sov på ett vandrarhem i Norsholm och vår slutdestination var Södeköping. Emelie var drygt två år och satt på barnsadeln och sjöng och Christoffer ca 9.5 år och som alltid varit en slitvarg cyklade bredvid. Det var en väldigt  rofylld och avkopplande semester samtidigt som man kände sig så nöjd när man kröp ner i sängen efter att ha cyklat en hel dag. 

När vi var ute på husvagnssemester med barnen hade vi alltid cyklarna med oss. Det blev många semestrar på Mountainbike SM där Christoffer var med och tävlade och trevlig samvaro med andra cykelfamiljer bl a familjen Källstrand från Motala. Emelie var också med och tävlade några år och det blev många helger på mountainbiketävlingar med tidiga morgnar och fantastiska dagar i naturen hejandes på alla som tävlade. Jag fick lite samma känsla som när jag själv var med på orienteringstävlingar som ung. Skogsdoften, tävlingsmomentet och härliga människor i alla åldrar. 

Under några år så startade jag semestern med att cykla från Bankeryd till Motala och familjen följde efter med husvagnen. Jag startade tidigt på morgonen och hade matsäck med mig för hela dagen. Första året mötte Lisa upp i Vadstena och vi gick på konsert med Tomas Ledin. Jag gillar verkligen Tomas Ledin och konserten var jättebra men jag kommer ihåg att jag hade fruktansvärt ont i mina lår och det brände som eld så jag hade lite svårt att koncentrera mig. När vi kom hem till Lisa på natten så gav hon mig linimentet Ormsalva. Det var en ny erfarenhet, den var luktfri och gjorde underverk. Jag som var van vid tigerbalsam sedan min ungdom när man hade träningsvärk. 

På senare år har jag på grund av en ond fot haft lite svårt att cykla i uppförsbackarna i Bankeryd och det har varit en sorg. När jag fick en elcykel av Dick i födelsedagspresent för några år sedan så var det som en dröm som gick i uppfyllelse och jag kunde cykla igen t om i uppförsbackarna. En del tycker att det är fusk men det tycker inte jag även om man får lite hjälp så måste man ju ändå kämpa i uppförsbackarna. Dick hyr en elcykel genom mitt jobb så nu har vi med oss elcyklar båda två när vi är ute med husbilen.

Jag har aldrig haft något behov att tävla utan jag cyklar i min egen takt och njuter av naturen och fåglarnas skönsång. Jag stannar var jag känner för och där det är extra vackert och som sagt njuter. Det blir som en sorts meditation och tack vare elcykeln så hoppas jag kunna cykla i många år till. Att jag älskar att cykla beror nog på att det ger en stor frihetskänsla och jag bestämmer själv var jag ska utefter sinnesstämning.