Min passion för cykling

Ända sedan jag var liten och lärde mig cykla har jag älskat det. Jag lärde mig cykla på en liten grusväg hos min mormor och morfar i Berg där de bodde på landet utanför Åtvidaberg. Jag lånade min lekkamrat Carolas röda cykel och det blev många vurpor och uppskavda knän innan det lyckades. Känslan när jag cyklade på riktigt glömmer jag aldrig. När jag var 6 år fick jag min första riktiga cykel och den var vit. Den var väldigt stor så den fick jag växa i. Nästa cykel var en blå sk minicykel som fick hänga med några år. Kommer inte ihåg min nästa cykel för jag borde haft en till innan jag köpte mig en cykel på högstadiet för mina egna pengar som jag tjänat när jag sålde jultidningar. Den var orange, 3 växlad och den höll i många år. Som vuxen köpte jag mig en racercykel och Dick köpte en likadan, den fick hänga med ett tag både till Trollhättan och Motala men det var aldrig någon favorit. 

När vi flyttade till Motala hittade jag farmors gamla cykel utan växlar hemma hos mamma och pappa som jag tog över. Det var en gammal Gripen med högt styre och ballongdäck. När vi sedan flyttade till Bankeryd med alla backar så köpte jag mig en 7 växlad röd Crescent med bekväm gelésadel. Den kom jag att cykla väldigt mycket på och den fick hänga med på mina tidiga helgcykelturer både med och utan övriga familjen. 

En av de finaste semesterminnena var när vi cyklade utmed Göta kanal. Vi startade i Motala och tog med cyklarna på båt över Boren. Sedan följde vi Göta kanal och Roxen och Göta kanal igen. Vi sov på ett vandrarhem i Norsholm och vår slutdestination var Södeköping. Emelie var drygt två år och satt på barnsadeln och sjöng och Christoffer ca 9.5 år och som alltid varit en slitvarg cyklade bredvid. Det var en väldigt  rofylld och avkopplande semester samtidigt som man kände sig så nöjd när man kröp ner i sängen efter att ha cyklat en hel dag. 

När vi var ute på husvagnssemester med barnen hade vi alltid cyklarna med oss. Det blev många semestrar på Mountainbike SM där Christoffer var med och tävlade och trevlig samvaro med andra cykelfamiljer bl a familjen Källstrand från Motala. Emelie var också med och tävlade några år och det blev många helger på mountainbiketävlingar med tidiga morgnar och fantastiska dagar i naturen hejandes på alla som tävlade. Jag fick lite samma känsla som när jag själv var med på orienteringstävlingar som ung. Skogsdoften, tävlingsmomentet och härliga människor i alla åldrar. 

Under några år så startade jag semestern med att cykla från Bankeryd till Motala och familjen följde efter med husvagnen. Jag startade tidigt på morgonen och hade matsäck med mig för hela dagen. Första året mötte Lisa upp i Vadstena och vi gick på konsert med Tomas Ledin. Jag gillar verkligen Tomas Ledin och konserten var jättebra men jag kommer ihåg att jag hade fruktansvärt ont i mina lår och det brände som eld så jag hade lite svårt att koncentrera mig. När vi kom hem till Lisa på natten så gav hon mig linimentet Ormsalva. Det var en ny erfarenhet, den var luktfri och gjorde underverk. Jag som var van vid tigerbalsam sedan min ungdom när man hade träningsvärk. 

På senare år har jag på grund av en ond fot haft lite svårt att cykla i uppförsbackarna i Bankeryd och det har varit en sorg. När jag fick en elcykel av Dick i födelsedagspresent för några år sedan så var det som en dröm som gick i uppfyllelse och jag kunde cykla igen t om i uppförsbackarna. En del tycker att det är fusk men det tycker inte jag även om man får lite hjälp så måste man ju ändå kämpa i uppförsbackarna. Dick hyr en elcykel genom mitt jobb så nu har vi med oss elcyklar båda två när vi är ute med husbilen.

Jag har aldrig haft något behov att tävla utan jag cyklar i min egen takt och njuter av naturen och fåglarnas skönsång. Jag stannar var jag känner för och där det är extra vackert och som sagt njuter. Det blir som en sorts meditation och tack vare elcykeln så hoppas jag kunna cykla i många år till. Att jag älskar att cykla beror nog på att det ger en stor frihetskänsla och jag bestämmer själv var jag ska utefter sinnesstämning. 

 

Annonser

Ok Ekens 60-årsjubileum

 

Efter några fina dagar hos pappa Allan i Åtvidaberg så var vi tillsammans på 60 årsfest i Ok Ekens klubbstuga i Södra Botorp. Pappa var med och startade orienteringsklubben Eken för 60 år sedan. Tre av grundarna var med och uppmärksammades. Det är fantastiskt att tack vare dem så har alla fått med sig så mycket fina minnen och så mycket gemenskap i skogen genom åren. De människor som var med på festen och även några som inte finns med oss längre har varit med på träningar, tävlingar och även utanför orienteringen genom åren. De har hejat och peppat och på ett positivt sätt bidragit till många fina upplevelser i min uppväxt och som vänner till familjen. Orienterare är ett släkte för sig och även om jag inte springer orientering längre pg a skador så är jag fortfarande medlem i Ok Eken och ofta ute i naturen och får kraft därifrån. Så fort jag kommer till en ny plats letar jag alltid reda på en karta och det enda krav jag har när vi flyttar är att det måste finnas en skog i närheten. En gång orienterare alltid orienterare. Tack för en väldigt trevlig fest som väckte många fina barndomsminnen till liv. Helena Wåhlin fd Bengtsson

 

Skidåkning

Skidåkning för med sig så många fina och nostalgiska minnen från min barndom. När jag var liten så åkte vi mycket skidor. Jag, min syster, min mamma och pappa. Jag lärde mig tidigt att spåra på gärdet i närheten av vårt hus och har sedan gjort det många gånger genom livet. När jag tänker på skidåkning så tänker jag på sol, varm oboy, ostsmörgåsar, färdigskalade apelsiner och anorak och även fast det naturligtvis var kallt så blir jag varm inombords av minnena. Det känns som att det alltid var sol och mycket snö på vintern men det var det naturligtvis inte.

När jag var yngre tävlade jag i orientering på sommaren och skidåkning på vintern. Orientering har alltid varit en njutning men att tävla i skidåkning var lite läskigt och ett stressmoment. Jag ser mig inte som någon tävlingsmänniska men där hände något och jag blev väldigt besviken på mig själv om jag inte kom bland de första. Jag kommer ihåg att jag tävlade mot en tjej som hette Maria och varje gång hon var med så visste jag att jag inte skulle vinna. Jag kommer inte ihåg vad hon hette i efternamn men jag ser henne framför mig. Orientering har varit en stor del av mitt liv men tävlingsskidåkning blev det bara en kortare period.

I tonåren packade jag ibland matsäck för hela dagen och gav jag mig ut tidigt på morgonen med skidorna. Min pappa förstod mig för han är likadan men mamma var lite orolig. Det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden. Nu förstår jag min mamma för nu är jag lite orolig för min 93 åriga pappa när han ger sig ut i skogen. Min syster och jag köpte en mobiltelefon till honom men han svarar aldrig i den så då är den inte till mycket hjälp.

Vi har också åkt skidor med våra barn men det är mest Christoffer som tycker om att åka skidor. Han är dessutom mer vältränad än jag och åker lite för fort för att jag ska kunna hänga med nuförtiden. Att vara ute i naturen under alla årstider har alltid betytt mycket för mig. Skidåkning är som meditation och jag åker långsamt och njuter. Det är som hela min barndom kommer till mig och med alla fina minnen när jag tar på mig skidorna. Jag fick ett par nya skidor när jag var i övre tonåren men jag ville inte ha dem utan bytte till mig pappas gamla träskidor istället. De har hängt med ända till för 5 år sedan då de gick av när jag var ute och åkte. De var välanvända kan man lugnt säga och hade gjort sitt.

Förra helgen när jag var ute och åkte gick bindningen sönder. Naturligtvis blev jag ledsen för jag vill inte köpa nya skidor för då passar inte mina sköna pjäxor. Jag är lite gammalmodig men jag gillar mina gamla pjäxor och skidor. På hemvägen stannade jag till på Second hand i Bankeryd och där fanns det liknande skidor med bindning som passade mina pjäxor. Blev väldigt nöjd och de nygamla skidorna fungerar alldeles utmärkt.

Dick min stora kärlek

Idag firar Dick och jag 41 år tillsammans. Han var min danslärare när jag var 15 år och gick i nian. Han gick på yrkesskolan på Facit i Åtvidaberg och utbildade sig till verktygsmakare. På sin fritid var han var politiskt och fackligt engagerad och lärde ut dans bl a vals, gammaldans och jive på fritidsgården i Åtvidaberg. Han var duktig på att dansa eftersom han tävlingsdansat men även duktig på att lära ut.

Jag var luciakandidat i Åtvidaberg och skulle iväg till kyrkan för luciakröning och luciatåg men tidigare på kvällen den 13 december 1976 var jag hemma hos honom och lagade klistriga makaroner och köttbullar. Jag var egentligen inte så dålig på att laga mat men jag var nog lite nervös och hade i för lite mjölk så det var nog inte för min kokkonst som vi blev tillsammans.

När jag skulle åka till Paris med min franskagrupp i 9:an så hittade jag ett kuvert i min resväska som Dick lagt dit. Han skrev att jag skulle köpa något som påminde om honom. Jag funderade länge men hittade sedan en liten nalle som jag köpte. Den har jag faktiskt med mig fortfarande när jag reser bort utan Dick. Han har alltid varit min trygghet och påminner om en nallebjörn.

Jag hade haft en dröm om att åka som au-pair när jag slutade skolan och när jag slutat gymnasiet och gjort ett halvårs praktik på en särskola i Linköping så fick jag jobb som au-pair i den fina familjen Sigg-Nilsson i Schweiz. Dick var klok och förstod att det var viktigt för mig. Vi skrev många brev till varandra och Dick skrev många fina dikter till mig. Vi bestämde att han skulle komma ner och hälsa på mig i Schweiz efter ett halvår. Han tågluffade ner på sommaren och jag fick ledigt och fick låna familjens bil och vi reste runt och upptäckte Schweiz tillsammans. Efter ett år kom jag hem till Sverige och Dick och jag flyttade till Norrköping och jag började på förskoleseminariet. Dick jobbade på Saab i Linköping men började så småningom att sälja försäkringar och kom därigenom in i försäkringsbranschen istället.

Innan vi fick barn var vårt stora intresse att resa. Vi bilade runt i Sverige och sov i bilen och det var väldigt spontana resor och vi hade sällan bestämt i förväg var vi skulle. Sedan blev det tågluff och båtluff i Europa och flygluff runt jorden till Nya Zealand, Australien, Fiji, USA. Vår bröllopsresa gick till Maldiverna och Sri Lanka och det var en fantastisk resa. Vi har även rest med barnen och det land vi varit i mest är Italien och det är ett av våra favoritländer.

Vi har njutit av att umgås med våra barn alltifrån att läsa en saga, gå i skogen, resa eller att bara vara. Vi har precis som många andra föräldrar varit med och stöttat barnen i deras intressen och därigenom fått utlopp för våra egna intressen också. Christoffer har utövat och tävlat i judo, innebandy och mountainbike och Emelie har utövat och tävlat i bugg, mountainbike, ridning och sång. Vi tycker om naturen hela familjen och jag som gammal orienterare kände mig som hemma när vi var i skogen på helgerna på mountainbike tävlingar.

Att följa med på buggtävlingar var ju också lite kul eftersom Dick och jag buggat tillsammans. Jag älskar sång och det var härligt att lyssna på Emelie och hennes sångkompisar när de tävlade och uppträdde. Vi har båda filmat och fotat båda barnen i deras aktiviteter men Dick är den som är bäst på att redigera. Dick gillar teknik så han och Christoffer har också mekat mycket med cyklarna. Cykla har nog dessutom varit det största gemensamma intresset i familjen och vi har alltid haft våra cyklar med oss på semestern.

När barnen blivit vuxna får man hitta andra gemensamma intressen förutom dem eftersom det har kretsat runt dem i så många år. Ända sedan Christoffer var liten har vi först lånat och sedan haft egen husvagn men nu när barnen är vuxna är det husbil som gäller. Det är väldigt smidigt och vi har cyklarna med oss var vi än åker. Vi tycker som sagt om att fotografera och vara ute i naturen så vi tillbringar många helger i naturen och i husbilen. Nu är det likadant som när vi var unga att vi sällan bestämmer resmål exakt utan resvägen växer fram allteftersom.

Många har frågat vad hemligheten är med att vi fortfarande är gifta och lever ihop. Det är en svår fråga och svårt att ge ett entydigt svar på men Dick är och har alltid varit min stora kärlek och trygghet i livet. Han är väldigt omtänksam och har ett inre lugn och är en god lyssnare och en fantastisk pappa till våra fina barn. Vi är ganska olika men vi har samma värdegrund och tror på alla människors lika värde och att respektera andra. Det har varit viktigt att göra saker tillsammans men vi har också varit noga med att var och en har fått ha egna intressen och egna vänner och även vara själv om man velat det. Det är viktigt att glädjas åt varandras framgång och lycka och att unna varandra att göra roliga saker även om man inte gör just det tillsammans eller delar just det intresset. Att man man låter den andra utöva sitt intresse om det så är yoga eller släktforskning.

Vi har båda tyckt att det är spännande att flytta och lära känna nya människor och platser. Vår familj och våra vänner är väldigt viktiga för oss båda. Vi har varit med om mycket glädje men också mycket sorg och när vi hjälpt varandra genom sorg och svårigheter så har det har stärkt oss tillsammans. Att samarbeta är nog också en del i det hela, man blir som ett team och även om man inte alltid tycker lika så löser man det på ett eller annat sätt.

Tack älskade Dick för de här åren och förhoppningsvis många till.

”Vi är från den tid då man lagade något som gått sönder och inte bara kastade iväg det.”

”Att finna sin glädje i andras glädje det är lyckans hemlighet”.

 

 

 

Min pappa Allan-eldsjälen

I fredags på min lediga dag jobbade Dick i Linköping, jag skjutsade honom dit på morgonen och fortsatte sedan till min pappa. Han bor fortfarande kvar i mitt föräldrahem och jag blir väldigt lugn och går ner i varv när jag är där. Pappa brukar alltid sova en stund efter maten i soffan i vardagsrummet och då tar jag mig också en tupplur i min gamla säng som fortfarande står i gästrummet. Vi brukar alltid gå runt i trädgården och prata om vad han odlat eller ta en sväng i skogen. Hinner vi så träffar vi min moster Barbro eller min kusin Åsa och det är lika mysigt varje gång.

Det är alltid roligt att prata med pappa, både om det som har hänt för länge sedan och det som händer i nutid. Trots sin ålder så är han väldigt uppdaterad på vad som händer. Föreläsningsföreningen firade jubileum förra veckan och då var pappa inbjuden eftersom han visat bilder och varit aktiv i 30 år. Trots att många av hans vänner inte lever längre så har han ändå några som han åker på föreläsningar tillsammans med. När han varit på någon föreläsning så ringer han ibland upprymd som en lite pojke och berättar om föreläsningen och hur intressant det var.

Pappa är den mest positiva och okomplicerade människa jag känner trots att han överlevt både ett barnbarn och min mamma. Hans uppväxt har naturligtvis format honom med en far som var sjuk i tbc större delen av hans uppväxt och dog när pappa var 17 år. Auktionsförrättaren som sålde deras gård gick i konkurs och min pappa och farmor stod då helt utblottade. Han är en vänlig och oförarglig människa som inte gör så mycket väsen av sig som min mormor skulle ha uttryckt det men ryter till när han ser orättvisor. Han är en stark personlighet och en ”kändis” i Åtvidaberg. Alla vet vem Allan Bengtsson är, han är omtyckt, har alltid varit en förebild för mig och jag har alltid varit väldigt stolt över att vara hans dotter.

Han har alltid varit en eldsjäl, en slitvarg och brunnit för det han varit engagerad i om det så har varit i orienteringsklubben, när han visat bilder och föreläst om hembygden eller Mormorsgruvan, guidat, jobbat med Östgötaleden, när han grundade orienteringsklubben Ok Eken eller lett orienteringskurser i klubben eller skolorna. När vi går runt i Åtvidaberg så känner många igen min far men inte mig med all rätt eftersom jag flyttade därifrån när jag var 18 år. Det är ändå roligt att prata med människor som jag känner igen sedan jag var liten och de äldre kommer ju ofta ihåg mig som liten flicka eller tonåring och jag uppskattar samtalen mer och mer ju äldre jag blir.

Han har alltid varit en fin pappa med humor och glimten i ögat och vi har skrattat mycket genom åren. Han är en fantastisk morfar och engagerat sig i barnbarnen och låtit dem vara med i trädgården eller tagit med dem i skogen, letat grottor eller lekt med dem vilket de har uppskattat mycket. Christoffer skrev i ett skolarbete en gång att han såg upp till sin morfar och att han såg honom som en förebild.

Han lever som han lär och har alltid tränat, dansat, ätit mycket frukt och grönsaker och har alltid odlat och varit självförsörjande bl a på rotfrukter. Han är duktig på att laga mat och plockar fortfarande bär och svamp. Det känns väldigt tryggt för han har väldigt fina grannar som håller lite koll på honom och han håller dem med bär och svamp och han får bullar eller muffins i utbyte.

Pappa har fått vara förhållandevis frisk men för ett antal år sedan blev han dålig och fick en pacemaker inopererad. En fantastisk svensk uppfinning som gjorde att vi fick behålla honom ett tag till. När han var inne på kontroll förra veckan så konstaterades att batteriet kommer räcka i 1.5 år till. Sedan får vi se sa pappa men då upplyste läkaren honom att det går att byta ut när det tar slut. Jag är så tacksam för varje gång jag får träffa honom.

Tack pappa för allt du lärt mig om naturen, historia, alla människors lika värde, att uppskatta livet trots motgångar och att aldrig ge upp.

 

 

Släktforskningens fascination

Min nyfikenhet för släkten väcktes tidigt med mammas och pappas berättelser om deras barndom. När jag var liten och skulle sova så berättade mamma ofta sagor men ofta bad jag både mamma och pappa att berätta om när de var små. Det kunde vara alltifrån den galna tuppen som jagade mamma när hon var liten till att hennes morfar blev dement och kallade sig själv för överste Löwenhjelm. Min pappa berättade bl a att han inte fick gå ut under en hel vinter när han bodde hos sin mormor och morfar i Vena under en period. De var rädda att han skulle bli sjuk i TBC som sin far och som sedan dog i den hemska sjukdomen när min pappa var 17 år. Att pappa blev trikloretylenförgiftad på sitt jobb i ungdomen och hade dött om han inte hade haft så bra kondition och tillbringade mycket av sin fritid ute i naturen. Det var sorgliga men också många glada minnen som min mamma och pappa förmedlade. Mycket sång, musik och djur i mammas liv och mycket cykel- och skidresor och orienteringsminnen i pappas liv. I mitt föräldrahem blev det sedan en kombination av detta.

Dessa historier har jag burit med mig upp i vuxen ålder och de har berikat mitt liv och gjort att jag fått en förståelse och en vördnad inför den äldre generationen. Jag har alltid tyckt om historia och fascinerats av vad som hände förr i tiden innan jag fanns. Jag funderar ibland på om det intresset kanske grundar sig i bl a dessa historier.

Jag har som sagt haft dessa historier i mitt huvud sedan barnsben men det var först när Dick började släktforska även på min släkt som det blev nedskrivet. Mamma skrev ner berättelser från sitt liv innan hon dog och förra våren intervjuade jag min pappa och min moster Barbro om deras liv och spelade in det på datorn. Är så imponerad för de har ett sådant fantastiskt minne för det som hände förr. Särskilt min moster som har minne för små detaljer. Efteråt har Dick skrivit ner och sammanställt deras berättelser.

Tack vare Dicks och mitt intresse för historia och släktforskning så har vi åkt runt till gamla gårdar som varit i släktens ägo och även besökt skolor, kyrkor och kyrkogårdar som är av intresse. Ibland har det varit platser som jag har hört i berättelserna eller som jag även besökt genom åren tillsammans med mina föräldrar eller mormor och morfar. Vi har alltid blivit väl bemötta hos de nya ägarna när vi berättat vårt ärende och de har blivit intresserade av husets historia om de inte redan kände till den. Ofta har vi kunnat fylla i luckor i varandras historier. Extra roligt har det naturligtvis varit när min pappa och min moster Barbro har varit med och berättat sin historia för oss och de nya ägarna.

Höjdpunkten var nog ändå när Sara Kidd en släkting på min sida från USA kom med sin familj sommaren 2015 för att söka sina rötter. Vi ägnade 3 väldigt roliga och innehållsrika dagar i skogarna och i soldattorp runt om Åtvidaberg. Vi stötte på fantastiska markägare som öppnade upp låsta vägbommar och soldattorp för att tillmötesgå våra önskemål. Priset tog nog ändå de 2 familjer från Stockholm som äger stugan i Vena där min pappas mormor och morfar bott och även tidigare generationer och därmed också Saras släktingar. Trots att vi inte är släkt med dem så hade de ordnat ett stort kalas och bjudit in hela byn. Gissa om det blev uppskattat av alla. Min pappa fick dessutom gå upp på vinden i huset och titta vilket han inte hade fått som barn.

Förra året började Dick att skriva 4 böcker om våra föräldrar och deras liv och anor. Han har så otroligt mycket material i sin dator eftersom han släktforskat i ca 37 år och ville gärna få ner det på papper. Han började med min pappas bok eftersom han fortfarande lever och han fick den i julklapp. Han fortsatte sedan skriva min mammas bok och den fick pappa i 92 årspresent och min moster Barbro fick den i 80 årspresent. Nu är även hans pappas bok färdig och han håller på med sin mammas. Våra barn och våra systrar och också fått varsitt ex och alla har blivit väldigt glada och uppskattat böckerna. Jag är så otroligt tacksam att Dick tagit sig an allt material och skrivit ner vår historia till oss och till kommande generationer.

             

 

Min fascination för kyrkor

Jag trivs i kyrkorummet och finner ro där ungefär som i naturen och det är dessutom så fin akustik. Jag tycker om att gå på konserter men annars trivs jag mest att gå in i en kyrka när jag är ensam eller tillsammans med min familj eller vänner. När jag var liten och vi åkte runt på semester i Sverige i vår Morris eller Renault 4 Laiban så stannade vi ofta till vid kyrkor och gick in och jag älskade det. Det kändes lite hemligt eftersom mamma och jag ofta sjöng någon fin psalm eller visa och mamma sjöng alt och jag sopran. Vi kollade först så vi var ensamma och inte någon vaktmästare smög omkring. Visst hände det att vi hade missat och att någon applåderade efter att vi sjungit och det kändes ok så där i efterhand. Två av våra favoritmelodier var ”Nu grönskar det i dalens famn” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”.

Ända sedan våra barn var små har vi på semesterresor eller vid andra tillfällen gått in i kyrkor och tänt ljus för de som gått bort och så har vi sjungit. När Christoffer var liten sa han en gång: ”Jag tror att Gud tycker om när vi sjunger i hans hus”. Tänk att det tror jag också. Jag har alltid tyckt om att sjunga men har sjungit mest i kör och hemma och tyckte inte om att sjunga solo på skolavslutningar och i luciatåg. Jag gjorde det ändå för jag vågade inte säga ifrån när lärarna ville att jag skulle göra det men det var läskigt. Jag går även i dag in i kyrkor och tänder ljus och sjunger om det inte är någon där. Jag blir glad när jag tänker på att Emelie sjunger både på bröllop, dop och begravningar och får mycket positiv respons och jag beundrar hennes mod. I mitt arbete som förskollärare sjunger jag ju nästan varje dag och det är härligt att få förmedla den glädjen till barnen och nu känns det ok att sjunga inför andra människor även om jag inte trivs ensam på en stor scen som Emelie gör.

Senast vi var i Åtvidaberg var vi på föreläsning med Camilla Smedberg i Åtvids Nya kyrka. Det är den kyrkan där min svärmor och svärfar gifte sig och min och min systers konfirmationskyrka. Jag har inte varit i den kyrkan sedan jag konfirmerades och den har varit hotad att rivas för att den är dyr att underhålla och värma upp men som tur är har de tagit sitt förnuft till fånga och gjort i ordning den och använder den till både cafe, föreläsningar, konserter och gudstjänster. Gamla kyrkan i Åtvidaberg är betydelsefull för våra familjer eftersom många av våra släktingar är både gifta och döpta i kyrkan. Kyrkogården betyder också mycket eftersom väldigt många av både Dicks och mina släktingar ligger begravda där. Min pappa vårdar våra släktingars gravar och gör fint med sina odlade blommor och när vi är i Åtvidaberg så tar vi oss alltid tid att åka dit.

 

 

 

Min mamma Eivor och sjukdomen ALS

ALS är en av de vidrigaste sjukdomar jag vet. Min mamma Eivor dog i den sjukdomen för drygt 17 år sedan. Den här sjukdomen är inget som man vill se någon drabbas av. Trots det och hur konstigt det än låter så var de sista 2.5 åren av mammas liv en fin tid där vi kom varandra oerhört nära och där jag och mina närmaste släktingar lärde oss väldigt mycket om livet.

Kort förklarat så är det en neurologisk sjukdom som gör att musklerna långsamt förlamas. ALS kan börja i olika kroppsdelar som t ex i en fot eller en hand men på min mamma började det i tungan. Hon upptäckte det för att hon inte kunde fladdra med tungan och så småningom kunde hon inte prata. Hennes största sorg på slutet var att hon inte kunde läsa sagor och sjunga för sina barnbarn. Först när sjukdomen också började sätta sig i benen så tyckte hon det kändes jobbigt med rollator men sedan blev den hennes bästa vän och hon kände sig lite säkrare när hon gick med den. Hon försökte verkligen se vad hon kunde göra och inte tvärtom och humorn var det sista som övergav henne.

Min mamma och jag hade en hemlighet som jag lovade att aldrig berätta för någon så länge hon levde och det höll jag. Hon sa att när jag inte längre lever så får du berätta det. Hemligheten var att mamma hade löständer och hade haft det sedan hon var 22 år. När jag var liten och mamma berättade godnattsagor, sjöng vaggvisor eller läste aftonbön när jag skulle sova så bad jag att hon skulle ta ut sina löständer. Vi gjorde grimaser båda två och skrattade tills vi kiknade. När min mamma var sjuk så fanns det mycket sorg men också mycket humor och glädje och mamma tog ut sina löständer och vi skrattade som när jag var liten.

När hon inte längre kunde prata och var helt stum så fick hon en kommunikator som hon kunde skriva på och som läste upp det hon skrivit. En gång fick den fnatt och den uttalade hennes skrivna ord på ett annat språk. Jag kommer inte ihåg vilket språk det var men först blev mamma förtvivlad för det var ju hennes sätt att kommunicera med omvärlden men efteråt skrattade hon och vi gott åt eländet. I samma veva fick hon en speciell telefon som hon kunde skriva på istället för att prata i och Christoffer och hon hade varsin kod. Jag tror Christoffer hade koden Nalle Puh när han ringde upp så mormor skulle veta att det var han. Christoffers kompis Tomas hade också en kod.

När hon på slutet blev förlamad i halsen och inte kunde svälja längre så fick hon flytta till en palliativ avdelning på sjukhemmet i Åtvidaberg. Hon fick en peg inopererad i magen och barnbarnen Joakim, Christoffer och Emelie fick hjälpa till att ge medicin, näring och kaffe genom den när de hälsade på. Mammas sjukdom satte djupa spår i oss alla runtomkring men personalen på sjukhemmet var helt fantastiska. Några av dem kände jag även igen från min skoltid i Åtvidaberg. Trots att Emelie inte hade fyllt 4 år så hjälpte hon personalen och de sa alltid att nu kommer vår lilla sjuksköterska och hon gick runt och pratade med och sjöng för dem som bodde där och spred glädje.

Samtidigt som det var en fruktansvärd tid och vi visste att det inte fanns någon bot så fick det oss alla att stanna upp och värdesätta den tid som var kvar. Mamma sa vid flera tillfällen att jag skulle samla alla fina minnen som vi haft tillsammans i en säck och ta fram när jag var ledsen och det har jag gjort genom åren. Jag vet att jag tänkte många gånger att jag inte skulle överleva när mamma inte fanns längre men det gör man trots att man inte tror det. Mamma var väldigt allmänbildad och hade en stor kunskap inom många områden och lång tid efteråt var jag på väg till telefonen och skulle ringa till henne och fråga något eller bara prata som vi ofta gjorde. Jag tror att många som varit i samma situation känner igen sig. Min pappa är 92 år och förhållandevis pigg för sin ålder och jag är lika tacksam varje gång jag träffar honom och tänker att nu har jag fått träffa honom ytterligare en gång.

Ett år efter min mammas död och när alla andra hade sörjt så gick jag in i den berömda väggen. Min kropp sa helt enkelt stopp och jag fick 8 halsfluss på raken med lika många penicillinkurer. Jag tog kontakt med en kurator och gick och pratade för första gången i mitt liv. Det var det bästa jag gjort och hon rådde mig att leta reda på bilder på min mamma i alla åldrar och min egen barndom och uppväxt. Jag gick hem och letade och började gråta och grät tills det inte fanns några tårar kvar. För mig är sorgen verkligen som ett hav med vågor som sköljer över en och ibland känns det som man ska drunkna men den känslan kommer alltmer sällan och man hittar fler och fler glädjeämnen i vardagen fast man inte tror det från början. Jag har kvar kuvertet med bilderna och tar fram det ibland men nu känner jag inte den stora sorgen längre utan ett stort lugn och glädje när jag tittar på bilderna.

Efter några år så läste jag två självbiografiska böcker som handlar om ALS. Det var ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist och ”Tisdagarna med Morrie” av Mitch Albom. Två fantastiska böcker som gav tröst i alla fall för mig.

Jag vill också gärna informera om att Ulla-Carin Lindquists stiftelse finns för att bedriva forskning och att sprida kunskap om ALS. Verksamheten bygger på gåvor från allmänheten och det delas ut pris och stipendier till framstående forskare inom området.

”Tack mamma för allt du lärt mig och för all den kärlek och alla sånger du gav mig”.

Odling

 

Jag har sedan jag var liten haft en slags hatkärlek till odling. Jag är uppvuxen i en familj där odling var viktigt och där sysslorna på vår och sommar bestod i att så, plantera och skörda. Mina föräldrar har även det med sig från sina föräldrar som var bönder. Vi var som jag skrivit tidigare i min blogg inte fattiga men vi var heller inte vana vid något överflöd. Vissa grödor som vi odlade var vi nästan självförsörjande på t ex potatis, morötter, kålrötter och äpplen. Vi hyrde en jordkällare där rotfrukterna förvarades under vintern. I början tyckte jag det var lite läskigt när vi skulle hämta dem för det luktade illa och var mörkt men jag vande mig med tiden. Jag lärde mig tidigt att uppskatta det som trädgården och naturen kunde ge men det jag inte uppskattade lika mycket var att rensa ogräs men det ingick i vår familj och det är jag väldigt tacksam för idag.

De första åren Dick och jag bodde tillsammans bodde vi i lägenhet först i Norrköping och sedan Trollhättan. Vi hade balkong och då hade vi bara några tomatplantor och lite kryddväxter. När vi däremot flyttade till hus i Motala så var det Dick som var mest engagerad i trädgården. Under några års tid provade vi det mesta bl a purjolök, rädisor, broccoli, potatis, morötter, sallad, rabarber, hallon, jordgubbar, boysenbär, krusbär, olika kryddväxter, aprikoser och i växthuset hade vi vindruvor och tomater.

När Christoffer blev några år så var han väldigt engagerad och tyckte det var roligt att hjälpa till. Han och hans kompisar lekte ofta i trädgården och åt av våra bär och det var ju naturligtvis ok. Ett år sådde vi gurkmeja för de blommorna var så fina att dekorera med i sallader och efterrätter. Men när vi berättade det för vår vän Lena Johansson så tyckte inte hon att det var någon bra idé att få in i trädgårdslandet för de sprider sig som ogräs. Man lär sig nya saker hela tiden och vi hade gurkmeja som dök upp lite överallt i vår trädgård det året. En gång när våra vänner Pia och Björn var och åt middag hos oss bjöd vi bl a på vår egen broccoli. På Pias tallrik kröp en grön larv men hon tog det bra och sa att då vet man ju att det är garanterat giftfritt. När vi flyttade till Bankeryd så var det Emelies tur att också hjälpa till och bli engagerad. Extra roligt var det när mormor och morfar kom med sina trädgårdskunskaper.

Vi groddade mycket hemma i min barndom och jag har kvar min ”GroddJonas” sedan jag var i tonåren. Den hamnade längst in i ett köksskåp vid flytten till Bankeryd och glömdes bort under ett antal år tyvärr. När jag hittade den igen så började jag använda den på jobbet och groddar tillsammans med barnen. Vi har groddat solroskärnor, mungbönor och ärtor men det som är populärast är alfalfagroddar. De som inte är vana vid groddar vågar inte smaka i början men blir sedan ”smittade” av dem som tycker om groddar och börjar då oftast med 1 grodd. Under läsårets gång så är det fler och fler som lär sig att äta groddar. Emellanåt tar jag hem min ”GroddJonas” och groddar hemma men då är det alltid någon av barnen på jobbet som frågar om vi inte ska grodda snart?

På jobbet odlar vi potatis och persilja och barnen är väldigt engagerade och tycker om att hjälpa till att plantera och vattna. Förra året kunde vi äta av vår potatis till midsommarlunchen men i år satte vi ut potatisen senare för att det var kallt så det återstår att se. Naturligtvis vore det roligt om vi kan äta av potatisen till midsommar men för mig är det allra viktigaste att väcka ett intresse hos barnen.

Först på senare år har jag hittat lugnet i att odla och odlar för att jag tycker att det är rofyllt att vara i trädgården. Jag är ingen pedant och det gör inget att det är lite vildvuxet och växer fritt på vissa ställen. Vi har inga stora odlingar nu utan några odlingslådor och några krukor. Det är ren och skär lycka för mig att ta in växter från landet som vi sedan kan t ex använda i en sallad eller kryddor att använda i någon särskild maträtt.

 

Au pair i Schweiz

Så länge jag kan minnas så har jag som jag tidigare skrivit varit fascinerad av människor. Barn har ändå varit något som jag haft en särskild förkärlek till. Jag satt barnvakt tidigt och ledde barngymnastik, orienteringskurser och vattenlek när jag gick på högstadiet och gymnasiet. Efter gymnasiet gjorde jag ett halvårs praktik på en särskola. Även om jag haft ett inre lugn så har jag samtidigt varit lite rastlös och velat lära mig och upptäcka saker.

Efter gymnasiet hade jag en stark drivkraft att jag ville åka iväg som au-pair. Jag sökte ett jobb och fick komma på anställningsintervju hos Maud Sigg-Nilsson när hon var hemma på besök i Åtvidaberg hos sin mamma Anna. Maud och Martin hade två barn, Sandra 4 år och Diana 2.5 år och ett tredje på väg. Maud lovade mig jobbet om jag tog körkort först. Jag hade en månad på mig och gick till Ahlséns bilskola och Sven-Erik lovade att jag skulle fixa det så det blev en intensivkurs. Dagen före julafton fick jag mitt körkort och i början av januari började jag mitt jobb som au-pair hos Maud och Martin i Fällanden utanför Zürich i Schweiz.

Det kändes fint att bli emottagen på ett så fantastiskt sätt och få leva så nära en annan familj än min egen. Jag kunde inte hamnat i en bättre familj med så goa barn och Maud och Martin blev mina vänner. Benjamin föddes när jag hade varit hos familjen drygt en månad så jag fick lära mig att ta hand om tre barn och ett hushåll. Det började inte så bra för jag färgade en vit tvätt blå för det hade kommit med en blå strumpa i tvättmaskinen. Maud blev inte jätteglad men förlät mig och sedan rullade det på och det blev inga andra större missöden.

Innan jag åkte till Schweiz så tränade jag ganska mycket bl a gymnastik, orientering och friidrott. Mitt explosiva möte med Möwenpicks ljuvliga glass och för att inte tala om den schweiziska chokladen som smälter i munnen. Det tillsammans med mycket jobb satte sina spår och jag gick upp 10 kg på ett halvår. När sommaren kom så gick jag med i en orienteringsklubb och började cykla och styrketräna och det gjorde att jag sakta började likna mig själv igen. En erfarenhet rikare.

När jag såg alptoppar med snö så blev det kärlek vid första ögonkastet för det var så vackert. Schweiz är ett fantastiskt land med otroligt vacker natur och jag och mina vänner och även familjen var ute mycket i naturen. Martin pappan i familjen älskade också naturen och ordnade utflykter och vi hade matsäck med oss. Det tillhörde några av höjdpunkterna när vi åkte ut i naturen.
Jag fick följa med Maud på några konserter och det var också en upplevelse för mig som kom från lilla Åtvidaberg och inte hade varit på så många konserter i mitt liv.

Jag kunde ingen tyska när jag åkte till Schweiz och jag var ju i familjen för att barnen skulle uppehålla sin svenska men jag gick en tyskakurs och skaffade mig lite vänner så jag kunde träna på tyska. En av mina bästa vänner var Caroline Vogt och vi hittade på mycket roligt tillsammans. Hennes bonusmamma var svenska och Caroline ville gärna prata engelska eller svenska men vi kompromissade och pratade lite av varje.

För min första lön så köpte jag mig stolt en slalomutrustning. Jag tävlade i långfärdsskidor när jag var yngre men hade aldrig stått på ett par slalomskidor. Min första resa var till St Moritz tillsammans med ett par svenska sjuksköterskor som jag lärt känna. Jag tänkte att det kan väl inte vara så svårt så jag följde med dem upp i en backe men det tog en bra stund för mig att ta mig ner. Jag hade aldrig varit i alperna och trots Martins varningar så förstod jag inte att solen kunde vara så stark. Jag brände mig rejält andra dagen och blev svullen i ansiktet och fick hålla mig inne resten av dagarna. Jag läste och hittade en simhall dit jag gick och simmade. Första gången jag var i simhallen så ropade badvakten på mig och det visade sig att man var tvungen att ha badmössa på sig för att det inte skulle fastna hår i deras reningssystem. Senare när vi varit i Italien på semester så är det även där badmösstvång på vissa ställen.

När jag slutade efter ett år så hade jag kontakt med familjen under många år och Dick och jag stannade och hälsade på under flera somrar när vi tågluffade. Vi kände oss alltid välkomna och vi fick låna bilen och ta med barnen på utflykter eller följa med familjen på olika upptåg. Vi tappade tyvärr kontakten under några år av olika anledningar men sedan hittade barnen mig via Facebook och nu har vi kontakt särskilt med Sandra den äldsta dottern. Hon har varit och hälsat på hos oss och vi har varit och hälsat på i deras sommarhus Djursnäs utanför Valdemarsvik.

Mitt år i Schweiz och hos familjen Sigg-Nilsson var ett roligt och väldigt lärorikt år och jag växte som människa och lärde känna mig själv och skulle inte velat vara utan den erfarenheten.

Under en tågluffning stannade Dick och jag till hos familjen i Schweiz och tog bl a med barnen på en utflykt i bergen.