Au pair i Schweiz

Så länge jag kan minnas så har jag som jag tidigare skrivit varit fascinerad av människor. Barn har ändå varit något som jag haft en särskild förkärlek till. Jag satt barnvakt tidigt och ledde barngymnastik, orienteringskurser och vattenlek när jag gick på högstadiet och gymnasiet. Efter gymnasiet gjorde jag ett halvårs praktik på en särskola. Även om jag haft ett inre lugn så har jag samtidigt varit lite rastlös och velat lära mig och upptäcka saker.

Efter gymnasiet hade jag en stark drivkraft att jag ville åka iväg som au-pair. Jag sökte ett jobb och fick komma på anställningsintervju hos Maud Sigg-Nilsson när hon var hemma på besök i Åtvidaberg hos sin mamma Anna. Maud och Martin hade två barn, Sandra 4 år och Diana 2.5 år och ett tredje på väg. Maud lovade mig jobbet om jag tog körkort först. Jag hade en månad på mig och gick till Ahlséns bilskola och Sven-Erik lovade att jag skulle fixa det så det blev en intensivkurs. Dagen före julafton fick jag mitt körkort och i början av januari började jag mitt jobb som au-pair hos Maud och Martin i Fällanden utanför Zürich i Schweiz.

Det kändes fint att bli emottagen på ett så fantastiskt sätt och få leva så nära en annan familj än min egen. Jag kunde inte hamnat i en bättre familj med så goa barn och Maud och Martin blev mina vänner. Benjamin föddes när jag hade varit hos familjen drygt en månad så jag fick lära mig att ta hand om tre barn och ett hushåll. Det började inte så bra för jag färgade en vit tvätt blå för det hade kommit med en blå strumpa i tvättmaskinen. Maud blev inte jätteglad men förlät mig och sedan rullade det på och det blev inga andra större missöden.

Innan jag åkte till Schweiz så tränade jag ganska mycket bl a gymnastik, orientering och friidrott. Mitt explosiva möte med Möwenpicks ljuvliga glass och för att inte tala om den schweiziska chokladen som smälter i munnen. Det tillsammans med mycket jobb satte sina spår och jag gick upp 10 kg på ett halvår. När sommaren kom så gick jag med i en orienteringsklubb och började cykla och styrketräna och det gjorde att jag sakta började likna mig själv igen. En erfarenhet rikare.

När jag såg alptoppar med snö så blev det kärlek vid första ögonkastet för det var så vackert. Schweiz är ett fantastiskt land med otroligt vacker natur och jag och mina vänner och även familjen var ute mycket i naturen. Martin pappan i familjen älskade också naturen och ordnade utflykter och vi hade matsäck med oss. Det tillhörde några av höjdpunkterna när vi åkte ut i naturen.
Jag fick följa med Maud på några konserter och det var också en upplevelse för mig som kom från lilla Åtvidaberg och inte hade varit på så många konserter i mitt liv.

Jag kunde ingen tyska när jag åkte till Schweiz och jag var ju i familjen för att barnen skulle uppehålla sin svenska men jag gick en tyskakurs och skaffade mig lite vänner så jag kunde träna på tyska. En av mina bästa vänner var Caroline Vogt och vi hittade på mycket roligt tillsammans. Hennes bonusmamma var svenska och Caroline ville gärna prata engelska eller svenska men vi kompromissade och pratade lite av varje.

För min första lön så köpte jag mig stolt en slalomutrustning. Jag tävlade i långfärdsskidor när jag var yngre men hade aldrig stått på ett par slalomskidor. Min första resa var till St Moritz tillsammans med ett par svenska sjuksköterskor som jag lärt känna. Jag tänkte att det kan väl inte vara så svårt så jag följde med dem upp i en backe men det tog en bra stund för mig att ta mig ner. Jag hade aldrig varit i alperna och trots Martins varningar så förstod jag inte att solen kunde vara så stark. Jag brände mig rejält andra dagen och blev svullen i ansiktet och fick hålla mig inne resten av dagarna. Jag läste och hittade en simhall dit jag gick och simmade. Första gången jag var i simhallen så ropade badvakten på mig och det visade sig att man var tvungen att ha badmössa på sig för att det inte skulle fastna hår i deras reningssystem. Senare när vi varit i Italien på semester så är det även där badmösstvång på vissa ställen.

När jag slutade efter ett år så hade jag kontakt med familjen under många år och Dick och jag stannade och hälsade på under flera somrar när vi tågluffade. Vi kände oss alltid välkomna och vi fick låna bilen och ta med barnen på utflykter eller följa med familjen på olika upptåg. Vi tappade tyvärr kontakten under några år av olika anledningar men sedan hittade barnen mig via Facebook och nu har vi kontakt särskilt med Sandra den äldsta dottern. Hon har varit och hälsat på hos oss och vi har varit och hälsat på i deras sommarhus Djursnäs utanför Valdemarsvik.

Mitt år i Schweiz och hos familjen Sigg-Nilsson var ett roligt och väldigt lärorikt år och jag växte som människa och lärde känna mig själv och skulle inte velat vara utan den erfarenheten.

IMG_6124

Under en tågluffning stannade Dick och jag till hos familjen i Schweiz och tog bl a med barnen på en utflykt i bergen.

Det skrivna ordet

Min mamma Eivor tyckte om det skrivna ordet och läste mycket för mig och min syster när vi var små. När jag lärde mig läsa så blev jag väldigt snart fascinerad av att läsa böcker och försvinna in i bokens värld. Jag skrev även ner vilka böcker jag läste när jag var yngre och listan blev ganska lång. Jag läste alla Mary och Lou böckerna och alla Kittyböckerna och jag har dem faktiskt kvar fortfarande i en kartong i förrådet men mina favoritböcker var länge ”Barn 312” och ”Anne Franks dagbok”. När jag lärde mig skriva så började jag samla på kloka ord, dikter och ordspråk. Jag skrev ner de finaste och de som betydde något för mig i böcker som jag fortfarande har kvar. Jag och min kusin Åsa delade intresset för det skrivna ordet och hade alltid med oss pennor, papper och böcker när vi åkte tillsammans på semester. Jag har en fascination för pennor och fina papper och föredrar det fortfarande framför datorer när man ska skriva något vackert. Ska det gå fort så är det förstås bättre att skriva på en dator.

Vi har läst mycket för våra barn och jag har berättat mycket sagor. De fick tidigt stifta bekantskap med böcker och Christoffers favoriter var bl a Richard Scarrys böcker och faktaböcker medans Emelie älskade böckerna om ”Tummen” och djurböcker. De lärde sig alltid böckerna utantill så det var inte lönt att hoppa över något. Tror att det är bra för både fantasi och ordförståelse att man läser för barn. Det blir också en stund av samhörighet och lugn antingen det är på dagen eller vid nattningen. Även om man kan läsa i en dator eller surfplatta så kan det inte för mig ersätta känslan av att läsa i en bok.

Barnens mormor läste mycket för Christoffer och även för Emelie tills hon fick sjukdomen ALS och blev förlamad i tungan. Det var en stor sorg för henne eftersom hon tyckte det var så viktigt att läsa för barnen. Christoffer läste också mycket för Emelie eftersom han hade börjat skolan när hon föddes och det var guldstunder för dem båda. I Motala där Christoffer började skolan så la de mycket fokus på läsningen och lärarna sa på ett föräldramöte att ”Sluta inte läsa för era barn även om de lärt sig läsa” och det hade jag nog gjort om de inte hade givit det kloka rådet. Därför började jag läsa Harry Potterböckerna fast han hade lärt sig läsa och sedan fortsatte Christoffer själv med dem på engelska. För Emelie blev det många hästböcker eftersom hon hade börjat rida.

Jag har alltid tyckt om att gå in i bibliotek eller bokhandel och har direkt känt mig hemma även om det varit på en ny plats och har även tagit med barnen dit. Jag tycker fortfarande om att köpa en och annan bok även om det inte blir lika ofta nu för tiden. Har en fascination för hälsoböcker och kokböcker med vackra bilder.
”Att läsa en bok för första gången är som att finna en ny vän; att läsa om den är som att återse en gammal bekant.” Ordspråk från Kina.

FullSizeRender 4

Yoga

Att röra på mig är något som varit viktigt för mig i hela mitt liv. I skolåldern tränade jag orientering, friidrott och gymnastik och mådde väldigt bra när jag rörde på mig. Jag kände att jag orkade med skolan bättre även om det ibland var tuff träning. Jag älskade att springa och gympa och under 10 års tid var jag Friskis och Svettsledare med start när vi bodde i Trollhättan. Tyvärr har en opererad fot och ett diskbråck för ett antal år sedan gjort att jag inte kan springa och hoppa längre.

Det är alltid sorgligt när man inte kan göra något som man har tyckt mycket om men då får man hitta något annat. Promenader och yoga är det som håller mig igång nuförtiden och hade jag inte fått mina skador så hade jag kanske inte hittat yogan. ”Inget ont som inte för något gott med sig”. Yogan har dessutom hjälpt mig att läka ut mitt diskbråck utan operation och det är jag tacksam för. Nyfiken som jag är så har jag provat 5 olika sorters yoga under närmare 15 års tid och har fastnat för Kundaliniyoga eller snarare så att min kropp tycker bäst om Kundaliniyoga. Det är en fysisk yogaform men inte lika tuff som Ashtanga och poweryoga.

Jag är övertygad om att det finns någon yogaform för alla men det gäller bara att ha tålamod och prova sig fram. Vill man mot förmodan inte prova yoga så finns det ju andra bra motionsformer att testa. Det viktigaste är att hitta något som passar en själv. Stresshantering är något som jag har jobbat mycket med genom åren när kroppen inte riktigt vill som man själv vill och återhämtning är viktigare är man tror. All motion är ju en typ av stresshantering eftersom det ”bränner” stresshormoner. Det bildas också endorfiner som är kroppens gladhormon när man yogar, skrattar, dansar, sjunger, får massage e t c och den listan kan göras lång.

Det är svårt att beskriva vad som känns så bra med yoga men jag känner mig avslappnad och tillfreds efter ett yogapass. En viktig del av yogan är andningen som för mig spelar en stor roll i välbefinnandet. Djupandning kan man jobba med även när man inte yogar. När jag yogar regelbundet så mår jag väldigt bra och det är ett av mina verktyg vid stresshantering. Man blir återhämtad både fysiskt och psykiskt och det är en häftig känsla. När det är för mycket på jobbet eller mycket annat runtomkring och jag hoppar över yogan så längtar jag snart tillbaka igen.

För mig behövs inte några vetenskapliga studier för att veta att yoga är bra för mig men jag blir glad när det drivs forskningsprojekt med medicinsk yoga bl a på Karolinska institutet och Danderyds sjukhus för olika åkommor med goda resultat.

”Ego says: Once everything falls into place, i will find peace.
Spirit says: Find peace and everything will fall into place”.

Benstärkarna

Benstärkarna är en grupp vänner som kommit att betyda mer och mer för mig ju längre tiden går. När Christoffer var 3 månader så flyttade vi från Trollhättan till Motala. Vi hade bestämt att när vi fick barn skulle vi flytta närmare våra föräldrar och övriga släktingar eftersom vi ville att Christoffer skulle få närmare kontakt med sina mor och farföräldrar eftersom vi båda har positiva erfarenheter från vår egen barndom med våra mor och farföräldrar.

När vi har flyttat har jag anmält mig till kurser el dyl för att lära känna nya människor. När vi flyttade till Motala så anmälde jag mig till ett forskningsprojekt om benskörhet. De sökte 100 tjejer mellan 20 och 30 år som ville träna. Vid informationen fick vi reda på att bara en del fick träna och de andra utgjorde en kontrollgrupp. Jag hade turen att få träna och det ordnades gympa två gånger i veckan. Projektet varade i två år och vi fick mäta vår bentäthet både i början och slutet av projektet.

När de två åren gått så var vi fler som ville fortsätta träffas och då startade jag en friskvårdscirkel i Sisus regi med några medlemmar från benskörhetsprojektet och några andra vänner. Jag hade varit Friskis och Svettisledare under tiden vi bodde i Trollhättan så det låg nära till hands att jag körde gympa. Vi fick bra litteratur och material från Sisu så jag höll även lite föreläsningar hemma hos mig ibland. Efter ett tag började vi även göra andra saker än gympa, t ex vi åkte vattenskidor, dansade magdans, dansade afrikansk dans, testade kick-boxning, gick vandringsleder, yogade, var på Vidablick och klättrade och gjorde samarbetsövningar, var på Atlantis spa, pysslade etc. Bara vår fantasi har satt begränsningarna. I skrivandets stund så håller jag på att ordna en spadag för Benstärkarna här i Jönköping 1 april.

Vi är ganska olika och utan projektet kanske vi inte hittat varandra men vårt gemensamma intresse är att röra på oss. Med åren har den här gruppen av 10 tjejer som sagt kommit att betyda mer och mer och Benstärkarna lever vidare tack vare alla goa medlemmar och att vi turas om att ordna träffarna. Jag har bott i Bankeryd i snart 20 år och vi träffas en gång per månad oftast i Motala och jag är med så ofta jag kan. Jag har aldrig haft något syjunta som min mamma hade men det kanske kan liknas vid det eftersom vi träffas och har roligt men vi gör allt annat än syr förstås.

”Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.”

Vänner

Jag är en väldigt social människa och tycker både om att lära känna nya människor och umgås med mina/våra vänner. Vänner är en viktig del av livet. Men jag har också ett stort behov av att var för mig själv och mina tankar ibland. Vissa dagar mer än andra.

En del vänner har man träffat genom sina intressen/fritidsaktiviteter, genom jobb eller av en slump. Jag fascineras av att man kan möta en människa och det känns som man känt varandra länge och man har massor att prata om och mötet utmynnar i en vänskap. Något som är spännande är när man lär känna människor genom barnen och deras fritidsaktiviteter eller skola och får en hel familj på köpet. Ännu roligare är det när man ser att barnen fortsätter ha kontakt med varandra när de själva blir vuxna.

För mig är vänner viktigt, de ger mig energi. Men vänner som ger energi får också ta energi från mig när de behöver. Jag och Dick har flyttat några gånger och det har varit väldigt berikande. Helst vill man ju ta med sig sina vänner till den nya platsen där man flyttar men det går ju inte så därför är det viktigt för mig att hålla kontakten. Vänner som man kanske inte träffar mer än en eller ett par gånger om året eller ännu mer sällan är ett spännande fenomen. Man fortsätter där man slutade sist och det känns inte som man varit från varandra så länge när man träffas igen.

Tyvärr tappar man kontakten med en del i allafall och säga vad man vill om Facebook men då är denna kontroversiella kanal väldigt bra tycker jag. ”Gamla” vänner som man hittar genom Facebook och tar upp kontakten med igen. Facebook är bra när man bor långt ifrån varandra t ex i ett annat land och att ha olika facebookgrupper som man lätt kan kommunicera genom.

Dick och jag har varit tillsammans i över 40 år och vi har många olika vänner. Dick har vänner som bara han träffar och jag har vänner som bara jag träffar och umgås med. Sedan har vi gemensamma vänner både som vi träffar sällan och som vi träffar ofta. Vänner som man träffar och går promenader med, vänner som man kan höra av sig till när man är glad, ledsen eller behöver råd. Det som är bäst med vänner är att man kan vara sig själv och träffas t ex en fredagskväll fast man egentligen är för trött och t om kanske somna i varandras soffa men det är ok.

Var rädda om varandra alla fina vänner. Ingen nämnd och ingen glömd.

”Vänner är som stjärnor, du ser dem inte alltid, men du vet att de finns där”.

”En vän är någon som hjälper en upp när man är nere
och funkar inte det så lägger den sig ner och bara lyssnar”.

Musik

Musik har alltid varit viktig för mig och kom tidigt in i mitt liv både från min mamma Eivor och min morfar Nils. Både min morfar och min mamma var otroligt musikaliska och kunde spela många instrument på gehör och båda sjöng även mycket och det uppskattades både av mig och övriga i familjen. Visor förekom mycket i vårt hem och jag lärde mig tidigt sånger av Erik Axel Karlfeldt, Nils Ferlin, Dan Andersson och många fler. En av mina favoritvisor var ”Ute blåser sommarvind” och jag älskade när mamma sjöng den när jag skulle sova och jag sjöng den för mina barn när de var små.

Morfar sjöng mycket och jag älskade när han tog fram sitt munspel och spelade. Han lärde mig bl a spela ”Johan på snippen” på munspel. Morfar dog i cancer och mormor vårdade honom hemma ända in i det sista. Morfar berättade att han inte var rädd för att dö och det gav ett väldigt starkt intryck på mig när han låg och sjöng för sig själv på slutet. Det gjorde att jag inte heller var rädd för att dö för det var så fridfullt när han sjöng. Jag förstod att han hade ont emellanåt men musiken hjälpte honom sa han.

Vi hade en gammal tramporgel i mitt hem som min mamma fick när hon var ung. Den stod jag och spelade på ofta och till slut blev jag tillräckligt lång så jag nådde ner till tramporna när jag satt. Jag spelade blockflöjt, fiol och gitarr under min skolgång men tyvärr har mycket fallit i glömska för sången blev mitt huvudinstrument. Min mamma var alt och jag sopran så vi sjöng mycket i stämmor. Jag är glad att jag upptäckte tidigt att sång och musik passar både när man är glad och ledsen och det finns musik för alla sinnesstämningar.

Det var tack vare musiken som jag tyckte det var roligt med engelska. När jag var 12 år hade jag en fantastisk lärare i bl a engelska som hette Kerstin Frank. Vi hade en
grammofonspelare hemma där jag spelade våra Ep och Lp-skivor. Jag spelade en bit och skrev ner texten på engelska som jag trodde den stavades och spelade om och om igen tills jag skrivit ner hela låten. Sedan tog jag med mig texten till min lärare och hon rättade den och sedan hem igen för att skriva av nästa låt.

När jag blev gravid med våra barn Christoffer och Emelie så sjöng jag mycket för dem både när de låg i magen och när de väl var födda. Jag ville att de skulle få musiken precis som jag fick när jag var barn och sedan naturligtvis göra vad de ville med det. Våra barn är väldigt musikaliska och Christoffer tog pianolektioner i 6 år men har tyvärr inte fortsatt att spela. Emelie däremot har sjungit mycket och spelar även piano och gitarr. De kan även ärvt en släng av musikalitet av deras farmor Margot som också spelade gitarr och sjöng.

”Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik”.

Orientering

Från tidig ålder var vi på orienteringstävlingar nästan varje helg under orienterings säsongen vår och höst. Innan jag själv tävlade i orientering lekte jag mest i skogen med mina kompisar vars föräldrar utövade sporten. Min pappa introducerade sporten i vår familj eftersom han började springa som 17 åring och under några år så tävlade både pappa, mamma, min syster Ingela och jag. Det var en härlig gemenskap i Orienteringsklubben Eken som min pappa var med och startade en gång i tiden. Man hade koll på varandra och hejade på sina klubbkompisar när någon sprang i mål. Efter dusch var det obligatorisk genomgång av banan. Man visade för varandra på kartan hur man hade sprungit och fick uppmuntran för att man gjort ett bra jobb eller tips om hur man kunde ha gjort ett bättre vägval. Nattorientering var en favorit och jag har aldrig varit rädd, aldrig gått vilse och alltid känt mig trygg i skogen.

Det som är fantastiskt med orientering är att det leds och drivs framåt av eldsjälar som älskar naturen och som brinner för denna idrott. Min 92-åriga pappa är en sådan eldsjäl som vikt sitt liv åt orienteringen. Till saken hör att trots att man inte sprungit orientering på många år så är man fortfarande orienterare, man har det liksom i blodet. När man berättar för någon att man är orienterare så är det tyvärr många som har negativa minnen från sina friluftsdagar i skolan när de blev utsläppta i skogen med karta kompass och många ofta gick vilse och det känns inte rättvist när det kan vara så härligt. I Åtvidaberg har gymnastiklärarna tagit hjälp av orienterarna när det är friluftsdagar och de hjälper till att undervisa. När jag var yngre hjälpte jag till i skolorna och även ledde orienteringskurser på kvällarna. Min pappa är fortfarande med ibland på friluftsdagar när det behövs experthjälp. Det är fantastiskt tycker jag.

När jag arbetade som au-pair i Schweiz vid 18 års ålder så var jag med i en orienteringsklubb som heter Kapreolo. Det var väldigt roligt att upptäcka att man hade så mycket gemensamt för att man tycker om samma sport. De berättade att de hade Sverige som förebild när det gällde orientering och många åkte till Sverige och sprang 5-dagars bla. Då förstod jag hur bortskämda vi är i Sverige med vår allemansrätt eftersom man inte får springa var som helst i Schweiz. Jag var ute och sprang i början av min vistelse i Fällanden utanför Zurich där vi bodde och markägaren skrek efter mig på Schweizertyska. Jag förstod inte vad han ropade men han lät inte glad och det var läskigt. Martin pappan i min au-pair familj förklarade att man får inte springa över andras marker utan lov. Kände mig lite skamsen men en erfarenhet rikare.

I dagens tekniksamhälle så är geocaching en modern variant av orientering som lockar den yngre generationen. Säga vad man vill om Pokemon go men man kan också se det som en modern variant av orientering. Det kan förhoppningsvis locka ut människor som inte är ute så mycket och som mest sitter vid sina datorer annars.

 

image-2017-02-28-at-21-03

 Jag, Kerstin Karlsson och Helen Karlsson som DM mästare 1977

 image-2017-02-28-at-20-53

Jag som kranskulla på URM 1977

Människor

 

Min fascination för andra människor och deras levnadsberättelser började tidigt. Jag och min syster var mycket hos vår mormor Agnes, morfar Nils och farmor Annie när vi var små. Vi fick mycket gammal klokskap från dem och det är jag väldigt tacksam för. Min mamma var hemma när jag var liten och upp i skolåldern men sedan arbetade både min mamma och pappa på ålderdomshemmet Östergården i Åtvidaberg. Jag gjorde mig ofta ärenden dit och älskade att sitta och prata med de äldre som bodde där. Jag förstod nog ganska tidigt att jag hade mycket att lära av att lyssna på andra människor. Det kan hända mycket och många tankar kan väckas i samtalet mellan människor, både stora och små. Jag har arbetat som förskollärare i många år och fått många bevis på barns klokskap.

Jag hade en lärare i biologi på högstadiet som sa: Om ni inte kommer ihåg det jag lärt er om fotosyntesen och annat så vill jag iallafall att ni kommer ihåg detta: ”Det finns ingen god människa som inte har något ont i sig och det finns ingen ond människa som inte har något gott i sig”. Jag tog till mig det men mest den sista delen. Jag kanske är lite blåögd ibland men jag vill tro på människors godhet och har fått många bevis för det genom livet. I vår skruvade värld med mycket ondska är det extra viktigt med vänlighet och kärlek för att väga upp.

Det kanske låter banalt men jag tycker om att ge människor ett leende. Jag gjorde ett litet experiment när jag var i Stockholm en gång. Jag hälsade på folk på gatan och gav dem ett leende och jag blev överraskad av så många som faktiskt reagerade. Alla hälsade inte och log inte tillbaka men flera tittade upp och reagerade iallafall. Jag tycker om att bo på en liten ort där man hälsar på varandra även om man inte riktigt känner varandra. När jag går förbi en tiggare är det minsta jag kan göra att ge honom/henne en hälsning och ett leende. När Christoffer var liten frågade han om jag kände alla som jag hälsade på när vi gick vårt motionsspår. Jag svarade att jag inte gjorde det men att jag tycker det är trevligt att hälsa  och det kostar dessutom inget.

”Varje gång du möter någon utan ett leende – ge honom/henne ett av dina”

Tacksamhet

När jag var liten så var mamma hemmafru och pappa jobbade som elektriker. Vi var inte fattiga för vi hade en liten bil en Morris Minor och alltid mat på bordet. Mamma förde noggrant kassabok med allt hon handlade. Mamma lagade väldigt god mat och bakade allt bröd. Vi odlade våra grönsaker och min syster och jag hjälpte tidigt till att plocka vad som skogen erbjöd i form av svamp och bär. Vi hade flera fruktträd och bl a ett äppelträd med James Grieve. Vi förvarade dem i lådor under filtar på altanen och jag hade med mig ett varje dag till skolan hela hösten. Det är fortfarande mitt favoritäpple och när jag luktar på ett James Grieveäpple kommer minnen från barndomen upp. Mamma var som sagt hemmafru och jag gick baklänges första biten till skolan över vårt berg och vinkade till mamma som stod i fönstret tills jag inte såg henne mer. Jag hade hemsydda kläder ända tills jag började högstadiet då jag fick mina första jeans. Jag kommer ihåg att jag aldrig ifrågasatte utan var nöjd och tacksam för det jag fick. Dessutom var det ingen av mina kompisar som hade likadana kläder som jag, det gillade jag.

Jag och min syster hade inte många köpta leksaker men vi lärde oss att sy, sticka och virka och gjorde våra egna leksaker. Dessutom lekte vi mycket i skogen och där fanns hur mycket som helst att leka med. Sist jag var hemma hos pappa i mitt föräldrahem så hittade jag mitt gamla damspel som jag sågade till och målade med vita och svarta schackrutor. Mormor hade en knappskatt  dvs en burk med knappar där jag fick leta reda på svarta och vita knappar som vi sedan spelade med.

Min barndoms Gud var som en snäll farbror som hjälpte människor i nöd. Jag bad aftonbön varje kväll antingen själv eller med mamma. Jag bad ofta att han skulle hjälpa människor som verkligen behövde hjälp men jag kunde ibland sticka emellan med en liten önskan från mig själv om t ex något jag verkligen önskade. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var men ett par röda läderstövlar var en sådan sak som jag bad om. Jag och mamma var i skoaffären och provade stövlar och jag kommer ihåg att jag provade ett par röda läderstövlar som jag blev så förtjust i. Mamma och jag gick därifrån utan stövlar och på kvällen när jag skulle sova så bad jag till Gud om han kunde hjälpa mamma och pappa så de skulle ha råd att köpa läderstövlarna. Jag vet inte hur det skulle gå till men jag hade en stark tro. Dagen därpå när pappa kom hem från jobbet hade han ett paket med sig som var till mig. Jag kommer än idag ihåg lyckokänslan när jag packade upp de röda läderstövlarna och jag började gråta av lycka. Jag var så lycklig och starkt övertygad om att Gud hade ett finger med i spelet. Den natten sov jag med stövlarna bredvid mig i sängen.

Idag sänder jag en tacksamhetens tanke till min barndom och mina föräldrar för att jag inte fick allt jag pekade på utan jag fick möjligheten att längta och känna glädjen när jag verkligen fick något. Det kanske gör också att man känner tacksamhet för så mycket i livet som är gratis och som finns runtomkring.

Min bänk 

Ända sedan jag var liten har jag älskat naturen och hämtat lugn och kraft från den. Jag gick ut i skogen eller trädgården både när jag var glad och när jag var ledsen. Är uppvuxen i en orienterarfamilj och började själv orientera vid 6 års ålder och slutade i sena tonåren på grund av skador men naturen har fortsatt att vara viktig för mig. I vår trädgård i mitt föräldrahem i Åtvidaberg där för övrigt min 92 åriga pappa Allan fortfarande bor växte en gammal ek. Där tyckte jag om att sitta och titta ut över trädgården och tänka. Många tankar tänktes och många problem fick sin lösning i den eken och när pappa berättade att eken var tvungen att huggas ner pga att den var murken så blev jag förtvivlad och jag kommer ihåg känslan än idag, eken var ju min vän. När eken hade huggits ner så överlevde jag förstås men tänk att man kan bli så fäst vid ett träd. Fortfarande vid vuxen ålder är eken mitt favoritträd. När eken inte fanns längre så blev min tänkarplats en sten uppe på ett högt berg med utsikt över vårt hus och grannskapet. Efter sorgen över trädet så blev detta ännu bättre och till stenen gick jag med jämna mellanrum och jag går fortfarande dit när jag hälsar på min pappa.

Varje gång jag har flyttat så är min enda önskan att det finns en skog i närheten och jag brukar alltid hitta någon tänkarplats när jag ger mig ut i omgivningarna. När vi flyttade till Bankeryd så hittade jag min bänk redan på min första skogsutflykt. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag går till mitt tänkarställe precis som när jag var barn dvs både när jag är glad och ledsen.