Släktforskningens fascination

Min nyfikenhet för släkten väcktes tidigt med mammas och pappas berättelser om deras barndom. När jag var liten och skulle sova så berättade mamma ofta sagor men ofta bad jag både mamma och pappa att berätta om när de var små. Det kunde vara alltifrån den galna tuppen som jagade mamma när hon var liten till att hennes morfar blev dement och kallade sig själv för överste Löwenhjelm. Min pappa berättade bl a att han inte fick gå ut under en hel vinter när han bodde hos sin mormor och morfar i Vena under en period. De var rädda att han skulle bli sjuk i TBC som sin far och som sedan dog i den hemska sjukdomen när min pappa var 17 år. Att pappa blev trikloretylenförgiftad på sitt jobb i ungdomen och hade dött om han inte hade haft så bra kondition och tillbringade mycket av sin fritid ute i naturen. Det var sorgliga men också många glada minnen som min mamma och pappa förmedlade. Mycket sång, musik och djur i mammas liv och mycket cykel- och skidresor och orienteringsminnen i pappas liv. I mitt föräldrahem blev det sedan en kombination av detta.

Dessa historier har jag burit med mig upp i vuxen ålder och de har berikat mitt liv och gjort att jag fått en förståelse och en vördnad inför den äldre generationen. Jag har alltid tyckt om historia och fascinerats av vad som hände förr i tiden innan jag fanns. Jag funderar ibland på om det intresset kanske grundar sig i bl a dessa historier.

Jag har som sagt haft dessa historier i mitt huvud sedan barnsben men det var först när Dick började släktforska även på min släkt som det blev nedskrivet. Mamma skrev ner berättelser från sitt liv innan hon dog och förra våren intervjuade jag min pappa och min moster Barbro om deras liv och spelade in det på datorn. Är så imponerad för de har ett sådant fantastiskt minne för det som hände förr. Särskilt min moster som har minne för små detaljer. Efteråt har Dick skrivit ner och sammanställt deras berättelser.

Tack vare Dicks och mitt intresse för historia och släktforskning så har vi åkt runt till gamla gårdar som varit i släktens ägo och även besökt skolor, kyrkor och kyrkogårdar som är av intresse. Ibland har det varit platser som jag har hört i berättelserna eller som jag även besökt genom åren tillsammans med mina föräldrar eller mormor och morfar. Vi har alltid blivit väl bemötta hos de nya ägarna när vi berättat vårt ärende och de har blivit intresserade av husets historia om de inte redan kände till den. Ofta har vi kunnat fylla i luckor i varandras historier. Extra roligt har det naturligtvis varit när min pappa och min moster Barbro har varit med och berättat sin historia för oss och de nya ägarna.

Höjdpunkten var nog ändå när Sara Kidd en släkting på min sida från USA kom med sin familj sommaren 2015 för att söka sina rötter. Vi ägnade 3 väldigt roliga och innehållsrika dagar i skogarna och i soldattorp runt om Åtvidaberg. Vi stötte på fantastiska markägare som öppnade upp låsta vägbommar och soldattorp för att tillmötesgå våra önskemål. Priset tog nog ändå de 2 familjer från Stockholm som äger stugan i Vena där min pappas mormor och morfar bott och även tidigare generationer och därmed också Saras släktingar. Trots att vi inte är släkt med dem så hade de ordnat ett stort kalas och bjudit in hela byn. Gissa om det blev uppskattat av alla. Min pappa fick dessutom gå upp på vinden i huset och titta vilket han inte hade fått som barn.

Förra året började Dick att skriva 4 böcker om våra föräldrar och deras liv och anor. Han har så otroligt mycket material i sin dator eftersom han släktforskat i ca 37 år och ville gärna få ner det på papper. Han började med min pappas bok eftersom han fortfarande lever och han fick den i julklapp. Han fortsatte sedan skriva min mammas bok och den fick pappa i 92 årspresent och min moster Barbro fick den i 80 årspresent. Nu är även hans pappas bok färdig och han håller på med sin mammas. Våra barn och våra systrar och också fått varsitt ex och alla har blivit väldigt glada och uppskattat böckerna. Jag är så otroligt tacksam att Dick tagit sig an allt material och skrivit ner vår historia till oss och till kommande generationer.

15-mars-2014eivors-antavla-2 IMG_8336 IMG_8335    IMG_8333 IMG_8334   emelievidmammasgrav IMG_0517 IMG_5109 IMG_5408

 

Annonser

Min fascination för kyrkor

Jag trivs i kyrkorummet och finner ro där ungefär som i naturen och det är dessutom så fin akustik. Jag tycker om att gå på konserter men annars trivs jag mest att gå in i en kyrka när jag är ensam eller tillsammans med min familj eller vänner. När jag var liten och vi åkte runt på semester i Sverige i vår Morris eller Renault 4 Laiban så stannade vi ofta till vid kyrkor och gick in och jag älskade det. Det kändes lite hemligt eftersom mamma och jag ofta sjöng någon fin psalm eller visa och mamma sjöng alt och jag sopran. Vi kollade först så vi var ensamma och inte någon vaktmästare smög omkring. Visst hände det att vi hade missat och att någon applåderade efter att vi sjungit och det kändes ok så där i efterhand. Två av våra favoritmelodier var ”Nu grönskar det i dalens famn” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”.

Ända sedan våra barn var små har vi på semesterresor eller vid andra tillfällen gått in i kyrkor och tänt ljus för de som gått bort och så har vi sjungit. När Christoffer var liten sa han en gång: ”Jag tror att Gud tycker om när vi sjunger i hans hus”. Tänk att det tror jag också. Jag har alltid tyckt om att sjunga men har sjungit mest i kör och hemma och tyckte inte om att sjunga solo på skolavslutningar och i luciatåg. Jag gjorde det ändå för jag vågade inte säga ifrån när lärarna ville att jag skulle göra det men det var läskigt. Jag går även i dag in i kyrkor och tänder ljus och sjunger om det inte är någon där. Jag blir glad när jag tänker på att Emelie sjunger både på bröllop, dop och begravningar och får mycket positiv respons och jag beundrar hennes mod. I mitt arbete som förskollärare sjunger jag ju nästan varje dag och det är härligt att få förmedla den glädjen till barnen och nu känns det ok att sjunga inför andra människor även om jag inte trivs ensam på en stor scen som Emelie gör.

Senast vi var i Åtvidaberg var vi på föreläsning med Camilla Smedberg i Åtvids Nya kyrka. Det är den kyrkan där min svärmor och svärfar gifte sig och min och min systers konfirmationskyrka. Jag har inte varit i den kyrkan sedan jag konfirmerades och den har varit hotad att rivas för att den är dyr att underhålla och värma upp men som tur är har de tagit sitt förnuft till fånga och gjort i ordning den och använder den till både cafe, föreläsningar, konserter och gudstjänster. Gamla kyrkan i Åtvidaberg är betydelsefull för våra familjer eftersom många av våra släktingar är både gifta och döpta i kyrkan. Kyrkogården betyder också mycket eftersom väldigt många av både Dicks och mina släktingar ligger begravda där. Min pappa vårdar våra släktingars gravar och gör fint med sina odlade blommor och när vi är i Åtvidaberg så tar vi oss alltid tid att åka dit.

 

 

 

Min mamma Eivor och sjukdomen ALS

ALS är en av de vidrigaste sjukdomar jag vet. Min mamma Eivor dog i den sjukdomen för drygt 17 år sedan. Den här sjukdomen är inget som man vill se någon drabbas av. Trots det och hur konstigt det än låter så var de sista 2.5 åren av mammas liv en fin tid där vi kom varandra oerhört nära och där jag och mina närmaste släktingar lärde oss väldigt mycket om livet.

Kort förklarat så är det en neurologisk sjukdom som gör att musklerna långsamt förlamas. ALS kan börja i olika kroppsdelar som t ex i en fot eller en hand men på min mamma började det i tungan. Hon upptäckte det för att hon inte kunde fladdra med tungan och så småningom kunde hon inte prata. Hennes största sorg på slutet var att hon inte kunde läsa sagor och sjunga för sina barnbarn. Först när sjukdomen också började sätta sig i benen så tyckte hon det kändes jobbigt med rollator men sedan blev den hennes bästa vän och hon kände sig lite säkrare när hon gick med den. Hon försökte verkligen se vad hon kunde göra och inte tvärtom och humorn var det sista som övergav henne.

Min mamma och jag hade en hemlighet som jag lovade att aldrig berätta för någon så länge hon levde och det höll jag. Hon sa att när jag inte längre lever så får du berätta det. Hemligheten var att mamma hade löständer och hade haft det sedan hon var 22 år. När jag var liten och mamma berättade godnattsagor, sjöng vaggvisor eller läste aftonbön när jag skulle sova så bad jag att hon skulle ta ut sina löständer. Vi gjorde grimaser båda två och skrattade tills vi kiknade. När min mamma var sjuk så fanns det mycket sorg men också mycket humor och glädje och mamma tog ut sina löständer och vi skrattade som när jag var liten.

När hon inte längre kunde prata och var helt stum så fick hon en kommunikator som hon kunde skriva på och som läste upp det hon skrivit. En gång fick den fnatt och den uttalade hennes skrivna ord på ett annat språk. Jag kommer inte ihåg vilket språk det var men först blev mamma förtvivlad för det var ju hennes sätt att kommunicera med omvärlden men efteråt skrattade hon och vi gott åt eländet. I samma veva fick hon en speciell telefon som hon kunde skriva på istället för att prata i och Christoffer och hon hade varsin kod. Jag tror Christoffer hade koden Nalle Puh när han ringde upp så mormor skulle veta att det var han. Christoffers kompis Tomas hade också en kod.

När hon på slutet blev förlamad i halsen och inte kunde svälja längre så fick hon flytta till en palliativ avdelning på sjukhemmet i Åtvidaberg. Hon fick en peg inopererad i magen och barnbarnen Joakim, Christoffer och Emelie fick hjälpa till att ge medicin, näring och kaffe genom den när de hälsade på. Mammas sjukdom satte djupa spår i oss alla runtomkring men personalen på sjukhemmet var helt fantastiska. Några av dem kände jag även igen från min skoltid i Åtvidaberg. Trots att Emelie inte hade fyllt 4 år så hjälpte hon personalen och de sa alltid att nu kommer vår lilla sjuksköterska och hon gick runt och pratade med och sjöng för dem som bodde där och spred glädje.

Samtidigt som det var en fruktansvärd tid och vi visste att det inte fanns någon bot så fick det oss alla att stanna upp och värdesätta den tid som var kvar. Mamma sa vid flera tillfällen att jag skulle samla alla fina minnen som vi haft tillsammans i en säck och ta fram när jag var ledsen och det har jag gjort genom åren. Jag vet att jag tänkte många gånger att jag inte skulle överleva när mamma inte fanns längre men det gör man trots att man inte tror det. Mamma var väldigt allmänbildad och hade en stor kunskap inom många områden och lång tid efteråt var jag på väg till telefonen och skulle ringa till henne och fråga något eller bara prata som vi ofta gjorde. Jag tror att många som varit i samma situation känner igen sig. Min pappa är 92 år och förhållandevis pigg för sin ålder och jag är lika tacksam varje gång jag träffar honom och tänker att nu har jag fått träffa honom ytterligare en gång.

Ett år efter min mammas död och när alla andra hade sörjt så gick jag in i den berömda väggen. Min kropp sa helt enkelt stopp och jag fick 8 halsfluss på raken med lika många penicillinkurer. Jag tog kontakt med en kurator och gick och pratade för första gången i mitt liv. Det var det bästa jag gjort och hon rådde mig att leta reda på bilder på min mamma i alla åldrar och min egen barndom och uppväxt. Jag gick hem och letade och började gråta och grät tills det inte fanns några tårar kvar. För mig är sorgen verkligen som ett hav med vågor som sköljer över en och ibland känns det som man ska drunkna men den känslan kommer alltmer sällan och man hittar fler och fler glädjeämnen i vardagen fast man inte tror det från början. Jag har kvar kuvertet med bilderna och tar fram det ibland men nu känner jag inte den stora sorgen längre utan ett stort lugn och glädje när jag tittar på bilderna.

Efter några år så läste jag två självbiografiska böcker som handlar om ALS. Det var ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist och ”Tisdagarna med Morrie” av Mitch Albom. Två fantastiska böcker som gav tröst i alla fall för mig.

Jag vill också gärna informera om att Ulla-Carin Lindquists stiftelse finns för att bedriva forskning och att sprida kunskap om ALS. Verksamheten bygger på gåvor från allmänheten och det delas ut pris och stipendier till framstående forskare inom området.

”Tack mamma för allt du lärt mig och för all den kärlek och alla sånger du gav mig”.

Odling

 

Jag har sedan jag var liten haft en slags hatkärlek till odling. Jag är uppvuxen i en familj där odling var viktigt och där sysslorna på vår och sommar bestod i att så, plantera och skörda. Mina föräldrar har även det med sig från sina föräldrar som var bönder. Vi var som jag skrivit tidigare i min blogg inte fattiga men vi var heller inte vana vid något överflöd. Vissa grödor som vi odlade var vi nästan självförsörjande på t ex potatis, morötter, kålrötter och äpplen. Vi hyrde en jordkällare där rotfrukterna förvarades under vintern. I början tyckte jag det var lite läskigt när vi skulle hämta dem för det luktade illa och var mörkt men jag vande mig med tiden. Jag lärde mig tidigt att uppskatta det som trädgården och naturen kunde ge men det jag inte uppskattade lika mycket var att rensa ogräs men det ingick i vår familj och det är jag väldigt tacksam för idag.

De första åren Dick och jag bodde tillsammans bodde vi i lägenhet först i Norrköping och sedan Trollhättan. Vi hade balkong och då hade vi bara några tomatplantor och lite kryddväxter. När vi däremot flyttade till hus i Motala så var det Dick som var mest engagerad i trädgården. Under några års tid provade vi det mesta bl a purjolök, rädisor, broccoli, potatis, morötter, sallad, rabarber, hallon, jordgubbar, boysenbär, krusbär, olika kryddväxter, aprikoser och i växthuset hade vi vindruvor och tomater.

När Christoffer blev några år så var han väldigt engagerad och tyckte det var roligt att hjälpa till. Han och hans kompisar lekte ofta i trädgården och åt av våra bär och det var ju naturligtvis ok. Ett år sådde vi gurkmeja för de blommorna var så fina att dekorera med i sallader och efterrätter. Men när vi berättade det för vår vän Lena Johansson så tyckte inte hon att det var någon bra idé att få in i trädgårdslandet för de sprider sig som ogräs. Man lär sig nya saker hela tiden och vi hade gurkmeja som dök upp lite överallt i vår trädgård det året. En gång när våra vänner Pia och Björn var och åt middag hos oss bjöd vi bl a på vår egen broccoli. På Pias tallrik kröp en grön larv men hon tog det bra och sa att då vet man ju att det är garanterat giftfritt. När vi flyttade till Bankeryd så var det Emelies tur att också hjälpa till och bli engagerad. Extra roligt var det när mormor och morfar kom med sina trädgårdskunskaper.

Vi groddade mycket hemma i min barndom och jag har kvar min ”GroddJonas” sedan jag var i tonåren. Den hamnade längst in i ett köksskåp vid flytten till Bankeryd och glömdes bort under ett antal år tyvärr. När jag hittade den igen så började jag använda den på jobbet och groddar tillsammans med barnen. Vi har groddat solroskärnor, mungbönor och ärtor men det som är populärast är alfalfagroddar. De som inte är vana vid groddar vågar inte smaka i början men blir sedan ”smittade” av dem som tycker om groddar och börjar då oftast med 1 grodd. Under läsårets gång så är det fler och fler som lär sig att äta groddar. Emellanåt tar jag hem min ”GroddJonas” och groddar hemma men då är det alltid någon av barnen på jobbet som frågar om vi inte ska grodda snart?

På jobbet odlar vi potatis och persilja och barnen är väldigt engagerade och tycker om att hjälpa till att plantera och vattna. Förra året kunde vi äta av vår potatis till midsommarlunchen men i år satte vi ut potatisen senare för att det var kallt så det återstår att se. Naturligtvis vore det roligt om vi kan äta av potatisen till midsommar men för mig är det allra viktigaste att väcka ett intresse hos barnen.

Först på senare år har jag hittat lugnet i att odla och odlar för att jag tycker att det är rofyllt att vara i trädgården. Jag är ingen pedant och det gör inget att det är lite vildvuxet och växer fritt på vissa ställen. Vi har inga stora odlingar nu utan några odlingslådor och några krukor. Det är ren och skär lycka för mig att ta in växter från landet som vi sedan kan t ex använda i en sallad eller kryddor att använda i någon särskild maträtt.

 

Au pair i Schweiz

Så länge jag kan minnas så har jag som jag tidigare skrivit varit fascinerad av människor. Barn har ändå varit något som jag haft en särskild förkärlek till. Jag satt barnvakt tidigt och ledde barngymnastik, orienteringskurser och vattenlek när jag gick på högstadiet och gymnasiet. Efter gymnasiet gjorde jag ett halvårs praktik på en särskola. Även om jag haft ett inre lugn så har jag samtidigt varit lite rastlös och velat lära mig och upptäcka saker.

Efter gymnasiet hade jag en stark drivkraft att jag ville åka iväg som au-pair. Jag sökte ett jobb och fick komma på anställningsintervju hos Maud Sigg-Nilsson när hon var hemma på besök i Åtvidaberg hos sin mamma Anna. Maud och Martin hade två barn, Sandra 4 år och Diana 2.5 år och ett tredje på väg. Maud lovade mig jobbet om jag tog körkort först. Jag hade en månad på mig och gick till Ahlséns bilskola och Sven-Erik lovade att jag skulle fixa det så det blev en intensivkurs. Dagen före julafton fick jag mitt körkort och i början av januari började jag mitt jobb som au-pair hos Maud och Martin i Fällanden utanför Zürich i Schweiz.

Det kändes fint att bli emottagen på ett så fantastiskt sätt och få leva så nära en annan familj än min egen. Jag kunde inte hamnat i en bättre familj med så goa barn och Maud och Martin blev mina vänner. Benjamin föddes när jag hade varit hos familjen drygt en månad så jag fick lära mig att ta hand om tre barn och ett hushåll. Det började inte så bra för jag färgade en vit tvätt blå för det hade kommit med en blå strumpa i tvättmaskinen. Maud blev inte jätteglad men förlät mig och sedan rullade det på och det blev inga andra större missöden.

Innan jag åkte till Schweiz så tränade jag ganska mycket bl a gymnastik, orientering och friidrott. Mitt explosiva möte med Möwenpicks ljuvliga glass och för att inte tala om den schweiziska chokladen som smälter i munnen. Det tillsammans med mycket jobb satte sina spår och jag gick upp 10 kg på ett halvår. När sommaren kom så gick jag med i en orienteringsklubb och började cykla och styrketräna och det gjorde att jag sakta började likna mig själv igen. En erfarenhet rikare.

När jag såg alptoppar med snö så blev det kärlek vid första ögonkastet för det var så vackert. Schweiz är ett fantastiskt land med otroligt vacker natur och jag och mina vänner och även familjen var ute mycket i naturen. Martin pappan i familjen älskade också naturen och ordnade utflykter och vi hade matsäck med oss. Det tillhörde några av höjdpunkterna när vi åkte ut i naturen.
Jag fick följa med Maud på några konserter och det var också en upplevelse för mig som kom från lilla Åtvidaberg och inte hade varit på så många konserter i mitt liv.

Jag kunde ingen tyska när jag åkte till Schweiz och jag var ju i familjen för att barnen skulle uppehålla sin svenska men jag gick en tyskakurs och skaffade mig lite vänner så jag kunde träna på tyska. En av mina bästa vänner var Caroline Vogt och vi hittade på mycket roligt tillsammans. Hennes bonusmamma var svenska och Caroline ville gärna prata engelska eller svenska men vi kompromissade och pratade lite av varje.

För min första lön så köpte jag mig stolt en slalomutrustning. Jag tävlade i långfärdsskidor när jag var yngre men hade aldrig stått på ett par slalomskidor. Min första resa var till St Moritz tillsammans med ett par svenska sjuksköterskor som jag lärt känna. Jag tänkte att det kan väl inte vara så svårt så jag följde med dem upp i en backe men det tog en bra stund för mig att ta mig ner. Jag hade aldrig varit i alperna och trots Martins varningar så förstod jag inte att solen kunde vara så stark. Jag brände mig rejält andra dagen och blev svullen i ansiktet och fick hålla mig inne resten av dagarna. Jag läste och hittade en simhall dit jag gick och simmade. Första gången jag var i simhallen så ropade badvakten på mig och det visade sig att man var tvungen att ha badmössa på sig för att det inte skulle fastna hår i deras reningssystem. Senare när vi varit i Italien på semester så är det även där badmösstvång på vissa ställen.

När jag slutade efter ett år så hade jag kontakt med familjen under många år och Dick och jag stannade och hälsade på under flera somrar när vi tågluffade. Vi kände oss alltid välkomna och vi fick låna bilen och ta med barnen på utflykter eller följa med familjen på olika upptåg. Vi tappade tyvärr kontakten under några år av olika anledningar men sedan hittade barnen mig via Facebook och nu har vi kontakt särskilt med Sandra den äldsta dottern. Hon har varit och hälsat på hos oss och vi har varit och hälsat på i deras sommarhus Djursnäs utanför Valdemarsvik.

Mitt år i Schweiz och hos familjen Sigg-Nilsson var ett roligt och väldigt lärorikt år och jag växte som människa och lärde känna mig själv och skulle inte velat vara utan den erfarenheten.

IMG_6124

Under en tågluffning stannade Dick och jag till hos familjen i Schweiz och tog bl a med barnen på en utflykt i bergen.

Det skrivna ordet

Min mamma Eivor tyckte om det skrivna ordet och läste mycket för mig och min syster när vi var små. När jag lärde mig läsa så blev jag väldigt snart fascinerad av att läsa böcker och försvinna in i bokens värld. Jag skrev även ner vilka böcker jag läste när jag var yngre och listan blev ganska lång. Jag läste alla Mary och Lou böckerna och alla Kittyböckerna och jag har dem faktiskt kvar fortfarande i en kartong i förrådet men mina favoritböcker var länge ”Barn 312” och ”Anne Franks dagbok”. När jag lärde mig skriva så började jag samla på kloka ord, dikter och ordspråk. Jag skrev ner de finaste och de som betydde något för mig i böcker som jag fortfarande har kvar. Jag och min kusin Åsa delade intresset för det skrivna ordet och hade alltid med oss pennor, papper och böcker när vi åkte tillsammans på semester. Jag har en fascination för pennor och fina papper och föredrar det fortfarande framför datorer när man ska skriva något vackert. Ska det gå fort så är det förstås bättre att skriva på en dator.

Vi har läst mycket för våra barn och jag har berättat mycket sagor. De fick tidigt stifta bekantskap med böcker och Christoffers favoriter var bl a Richard Scarrys böcker och faktaböcker medans Emelie älskade böckerna om ”Tummen” och djurböcker. De lärde sig alltid böckerna utantill så det var inte lönt att hoppa över något. Tror att det är bra för både fantasi och ordförståelse att man läser för barn. Det blir också en stund av samhörighet och lugn antingen det är på dagen eller vid nattningen. Även om man kan läsa i en dator eller surfplatta så kan det inte för mig ersätta känslan av att läsa i en bok.

Barnens mormor läste mycket för Christoffer och även för Emelie tills hon fick sjukdomen ALS och blev förlamad i tungan. Det var en stor sorg för henne eftersom hon tyckte det var så viktigt att läsa för barnen. Christoffer läste också mycket för Emelie eftersom han hade börjat skolan när hon föddes och det var guldstunder för dem båda. I Motala där Christoffer började skolan så la de mycket fokus på läsningen och lärarna sa på ett föräldramöte att ”Sluta inte läsa för era barn även om de lärt sig läsa” och det hade jag nog gjort om de inte hade givit det kloka rådet. Därför började jag läsa Harry Potterböckerna fast han hade lärt sig läsa och sedan fortsatte Christoffer själv med dem på engelska. För Emelie blev det många hästböcker eftersom hon hade börjat rida.

Jag har alltid tyckt om att gå in i bibliotek eller bokhandel och har direkt känt mig hemma även om det varit på en ny plats och har även tagit med barnen dit. Jag tycker fortfarande om att köpa en och annan bok även om det inte blir lika ofta nu för tiden. Har en fascination för hälsoböcker och kokböcker med vackra bilder.
”Att läsa en bok för första gången är som att finna en ny vän; att läsa om den är som att återse en gammal bekant.” Ordspråk från Kina.

FullSizeRender 4

Yoga

Att röra på mig är något som varit viktigt för mig i hela mitt liv. I skolåldern tränade jag orientering, friidrott och gymnastik och mådde väldigt bra när jag rörde på mig. Jag kände att jag orkade med skolan bättre även om det ibland var tuff träning. Jag älskade att springa och gympa och under 10 års tid var jag Friskis och Svettsledare med start när vi bodde i Trollhättan. Tyvärr har en opererad fot och ett diskbråck för ett antal år sedan gjort att jag inte kan springa och hoppa längre.

Det är alltid sorgligt när man inte kan göra något som man har tyckt mycket om men då får man hitta något annat. Promenader och yoga är det som håller mig igång nuförtiden och hade jag inte fått mina skador så hade jag kanske inte hittat yogan. ”Inget ont som inte för något gott med sig”. Yogan har dessutom hjälpt mig att läka ut mitt diskbråck utan operation och det är jag tacksam för. Nyfiken som jag är så har jag provat 5 olika sorters yoga under närmare 15 års tid och har fastnat för Kundaliniyoga eller snarare så att min kropp tycker bäst om Kundaliniyoga. Det är en fysisk yogaform men inte lika tuff som Ashtanga och poweryoga.

Jag är övertygad om att det finns någon yogaform för alla men det gäller bara att ha tålamod och prova sig fram. Vill man mot förmodan inte prova yoga så finns det ju andra bra motionsformer att testa. Det viktigaste är att hitta något som passar en själv. Stresshantering är något som jag har jobbat mycket med genom åren när kroppen inte riktigt vill som man själv vill och återhämtning är viktigare är man tror. All motion är ju en typ av stresshantering eftersom det ”bränner” stresshormoner. Det bildas också endorfiner som är kroppens gladhormon när man yogar, skrattar, dansar, sjunger, får massage e t c och den listan kan göras lång.

Det är svårt att beskriva vad som känns så bra med yoga men jag känner mig avslappnad och tillfreds efter ett yogapass. En viktig del av yogan är andningen som för mig spelar en stor roll i välbefinnandet. Djupandning kan man jobba med även när man inte yogar. När jag yogar regelbundet så mår jag väldigt bra och det är ett av mina verktyg vid stresshantering. Man blir återhämtad både fysiskt och psykiskt och det är en häftig känsla. När det är för mycket på jobbet eller mycket annat runtomkring och jag hoppar över yogan så längtar jag snart tillbaka igen.

För mig behövs inte några vetenskapliga studier för att veta att yoga är bra för mig men jag blir glad när det drivs forskningsprojekt med medicinsk yoga bl a på Karolinska institutet och Danderyds sjukhus för olika åkommor med goda resultat.

”Ego says: Once everything falls into place, i will find peace.
Spirit says: Find peace and everything will fall into place”.

Benstärkarna

Benstärkarna är en grupp vänner som kommit att betyda mer och mer för mig ju längre tiden går. När Christoffer var 3 månader så flyttade vi från Trollhättan till Motala. Vi hade bestämt att när vi fick barn skulle vi flytta närmare våra föräldrar och övriga släktingar eftersom vi ville att Christoffer skulle få närmare kontakt med sina mor och farföräldrar eftersom vi båda har positiva erfarenheter från vår egen barndom med våra mor och farföräldrar.

När vi har flyttat har jag anmält mig till kurser el dyl för att lära känna nya människor. När vi flyttade till Motala så anmälde jag mig till ett forskningsprojekt om benskörhet. De sökte 100 tjejer mellan 20 och 30 år som ville träna. Vid informationen fick vi reda på att bara en del fick träna och de andra utgjorde en kontrollgrupp. Jag hade turen att få träna och det ordnades gympa två gånger i veckan. Projektet varade i två år och vi fick mäta vår bentäthet både i början och slutet av projektet.

När de två åren gått så var vi fler som ville fortsätta träffas och då startade jag en friskvårdscirkel i Sisus regi med några medlemmar från benskörhetsprojektet och några andra vänner. Jag hade varit Friskis och Svettisledare under tiden vi bodde i Trollhättan så det låg nära till hands att jag körde gympa. Vi fick bra litteratur och material från Sisu så jag höll även lite föreläsningar hemma hos mig ibland. Efter ett tag började vi även göra andra saker än gympa, t ex vi åkte vattenskidor, dansade magdans, dansade afrikansk dans, testade kick-boxning, gick vandringsleder, yogade, var på Vidablick och klättrade och gjorde samarbetsövningar, var på Atlantis spa, pysslade etc. Bara vår fantasi har satt begränsningarna. I skrivandets stund så håller jag på att ordna en spadag för Benstärkarna här i Jönköping 1 april.

Vi är ganska olika och utan projektet kanske vi inte hittat varandra men vårt gemensamma intresse är att röra på oss. Med åren har den här gruppen av 10 tjejer som sagt kommit att betyda mer och mer och Benstärkarna lever vidare tack vare alla goa medlemmar och att vi turas om att ordna träffarna. Jag har bott i Bankeryd i snart 20 år och vi träffas en gång per månad oftast i Motala och jag är med så ofta jag kan. Jag har aldrig haft något syjunta som min mamma hade men det kanske kan liknas vid det eftersom vi träffas och har roligt men vi gör allt annat än syr förstås.

”Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.”

Vänner

Jag är en väldigt social människa och tycker både om att lära känna nya människor och umgås med mina/våra vänner. Vänner är en viktig del av livet. Men jag har också ett stort behov av att var för mig själv och mina tankar ibland. Vissa dagar mer än andra.

En del vänner har man träffat genom sina intressen/fritidsaktiviteter, genom jobb eller av en slump. Jag fascineras av att man kan möta en människa och det känns som man känt varandra länge och man har massor att prata om och mötet utmynnar i en vänskap. Något som är spännande är när man lär känna människor genom barnen och deras fritidsaktiviteter eller skola och får en hel familj på köpet. Ännu roligare är det när man ser att barnen fortsätter ha kontakt med varandra när de själva blir vuxna.

För mig är vänner viktigt, de ger mig energi. Men vänner som ger energi får också ta energi från mig när de behöver. Jag och Dick har flyttat några gånger och det har varit väldigt berikande. Helst vill man ju ta med sig sina vänner till den nya platsen där man flyttar men det går ju inte så därför är det viktigt för mig att hålla kontakten. Vänner som man kanske inte träffar mer än en eller ett par gånger om året eller ännu mer sällan är ett spännande fenomen. Man fortsätter där man slutade sist och det känns inte som man varit från varandra så länge när man träffas igen.

Tyvärr tappar man kontakten med en del i allafall och säga vad man vill om Facebook men då är denna kontroversiella kanal väldigt bra tycker jag. ”Gamla” vänner som man hittar genom Facebook och tar upp kontakten med igen. Facebook är bra när man bor långt ifrån varandra t ex i ett annat land och att ha olika facebookgrupper som man lätt kan kommunicera genom.

Dick och jag har varit tillsammans i över 40 år och vi har många olika vänner. Dick har vänner som bara han träffar och jag har vänner som bara jag träffar och umgås med. Sedan har vi gemensamma vänner både som vi träffar sällan och som vi träffar ofta. Vänner som man träffar och går promenader med, vänner som man kan höra av sig till när man är glad, ledsen eller behöver råd. Det som är bäst med vänner är att man kan vara sig själv och träffas t ex en fredagskväll fast man egentligen är för trött och t om kanske somna i varandras soffa men det är ok.

Var rädda om varandra alla fina vänner. Ingen nämnd och ingen glömd.

”Vänner är som stjärnor, du ser dem inte alltid, men du vet att de finns där”.

”En vän är någon som hjälper en upp när man är nere
och funkar inte det så lägger den sig ner och bara lyssnar”.

Musik

Musik har alltid varit viktig för mig och kom tidigt in i mitt liv både från min mamma Eivor och min morfar Nils. Både min morfar och min mamma var otroligt musikaliska och kunde spela många instrument på gehör och båda sjöng även mycket och det uppskattades både av mig och övriga i familjen. Visor förekom mycket i vårt hem och jag lärde mig tidigt sånger av Erik Axel Karlfeldt, Nils Ferlin, Dan Andersson och många fler. En av mina favoritvisor var ”Ute blåser sommarvind” och jag älskade när mamma sjöng den när jag skulle sova och jag sjöng den för mina barn när de var små.

Morfar sjöng mycket och jag älskade när han tog fram sitt munspel och spelade. Han lärde mig bl a spela ”Johan på snippen” på munspel. Morfar dog i cancer och mormor vårdade honom hemma ända in i det sista. Morfar berättade att han inte var rädd för att dö och det gav ett väldigt starkt intryck på mig när han låg och sjöng för sig själv på slutet. Det gjorde att jag inte heller var rädd för att dö för det var så fridfullt när han sjöng. Jag förstod att han hade ont emellanåt men musiken hjälpte honom sa han.

Vi hade en gammal tramporgel i mitt hem som min mamma fick när hon var ung. Den stod jag och spelade på ofta och till slut blev jag tillräckligt lång så jag nådde ner till tramporna när jag satt. Jag spelade blockflöjt, fiol och gitarr under min skolgång men tyvärr har mycket fallit i glömska för sången blev mitt huvudinstrument. Min mamma var alt och jag sopran så vi sjöng mycket i stämmor. Jag är glad att jag upptäckte tidigt att sång och musik passar både när man är glad och ledsen och det finns musik för alla sinnesstämningar.

Det var tack vare musiken som jag tyckte det var roligt med engelska. När jag var 12 år hade jag en fantastisk lärare i bl a engelska som hette Kerstin Frank. Vi hade en
grammofonspelare hemma där jag spelade våra Ep och Lp-skivor. Jag spelade en bit och skrev ner texten på engelska som jag trodde den stavades och spelade om och om igen tills jag skrivit ner hela låten. Sedan tog jag med mig texten till min lärare och hon rättade den och sedan hem igen för att skriva av nästa låt.

När jag blev gravid med våra barn Christoffer och Emelie så sjöng jag mycket för dem både när de låg i magen och när de väl var födda. Jag ville att de skulle få musiken precis som jag fick när jag var barn och sedan naturligtvis göra vad de ville med det. Våra barn är väldigt musikaliska och Christoffer tog pianolektioner i 6 år men har tyvärr inte fortsatt att spela. Emelie däremot har sjungit mycket och spelar även piano och gitarr. De kan även ärvt en släng av musikalitet av deras farmor Margot som också spelade gitarr och sjöng.

”Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik”.